En hyllning

Ett stycke intervjuaktigt inslag i det enda måndagsnöjet en knegare har:

Ernst - Hur många är det som egentligen odlar morötter häromkring Närke nuförtiden?
Morotsodlaren - Tjaa, sex stycken men förut var det 30-35 stycken.
Ernst - Jaa du, var är världen på väg egentligen?! När kylskåpet där hemma är tomt på morötter känner jag mig väldigt fattig.

Jag säger då det, om inte Ernst var så jävla Ernst så skulle han ju inte vara Ernst. Tur som fan att han verkligen är det då!!

Dessa valmöjligheter alltså. Den fria världens förbannelse. Kapitalismens jävla ok.

Här är det helg och ledighet, har till och med en slant till övers i fickan, men vad tusan ska man göra då? Möjligheterna är nästintill oändliga. Så mycket att välja på att det troligtvis inte blir någonting gjort. Biljarden förstås men sen då?! Om man bara hade haft en sak att välja på hade ett val per definition blivit omöjligt och således mycket enklare. Vill gärna hävda att det hade skänkt frid i sinnet. Helgstressen hade inte funnits.

Trots detta är det bara helgen de allra flesta knegare ser fram emot. Vad fan är det liksom?!


Jaja, off to Milen.

Nya tider nalkades

Voi voi, att knega tär visst. På ryggen, på fritiden, på biljarden och på kärlekslivet. Nånå, inget att göra, bara kliva upp 04:40 och se glad ut traskandes till bussen innan P1 ens börjat sända.

Knega, knega, bära paket, knega, köra bil, luncha, knega...

Åka hemåt i rusningstrafiken för att komma hem en tolv timmar efter att man åkte. Hela tre timmar vaken "fritid" sedan sova klockan 21:00.

Gymma måndag och onsdag samt runda av veckan med löpning på fredagen. En har ju gått ner i vikt i alla fall.

Närå, jag är faktiskt inte bitter. He som gött att äntligen göra nåt vettigt, att jobba och få lön.

Det om sjävla livet som knegare.

Vad innebär kneget och hur är det kanske någon förtappad själ undrar. Jo, det innebär i korta drag att man börjar med en halvtimmes burknuffning på morgonen, alltså att sortera burar så att alla "sjusovare" har sitt gods på sin plats. Efter det ärofyllda uppdraget skall ens egna gods packas in i bilen och skjutas in i handdatorn (som är en bäste vän och ens värsta fiende på en och samma gång). Efter det dryga uppdraget som brukar skötas mellan 07:00 och 09:00 är det bara att vrida på bilnyckeln och trycka in P1 för att lyssna på friggin´ "Ring P1" och köra ut till ekelundsgatan vars första stoppet för dagen alltid är. Sen fortsätter dagen på samma vis tills bilfan är någotsånär tom på paket som ska köras ut men halvfull med paket som skulle hämtas in. Med de inhämtade paketen återvänder man till DIP:en (vad akronymen/förkortningen står för vet ingen - jag satsar på distributionsplats) och skickar paketen i en bur till närmsta lastbil som ska iväg till någon sorteringsanläggning.

Vill man lägga sig på den abstraktionsnivån kan man ju säga att jobbet är enformigt.

Vilken jäkla abstraktionsnivå du än lägger dig på så är jobbet i alla fall stressigt. Jag kör i runda slängar 55 stopp per dag, vilket innebär att om alla "kunderna" tjötar i 1 minut (60 sekunder) om att dom inte kan skriva på för det där paketet ska ju Olle på IT eller Bella på städ ha så blir jag ungefär 1 timme sen enligt beräkningarna. Detta händer åtminstone någon gång per dag och eftersom jag kör samma område varje dag kan man ju tycka att de flesta borde fatta att jag vill ha en påskrift och absolut inget annat. SPECIELLT inte nåt jävla klagomål om att "oj vad ful min handstil blir på din handdator" eller kvinnornas favorit "men gud, det ser ju ut som att en 2/3/4-åring har skrivit" - DET SKITER VÄL JAG I JÄVLA MUPPAR!!! Rita en jävla hitlermusch 4 all i care. Vem fan bryr sig om hur autografen ser ut liksom? Kanske Linda Rosing.

Skönt nu fick jag ur mig det så slipper jag säga det åt nästa nöt som kläcker ur sig den kommentaren.

Nånå, förutom det jag nyss spydde upp här ovan så är jobbet rätt schysst, desto vassare man blir på att packa desto softare dagar kommer man att få och till slut till och med komma in i förtid så att säga, vilket innebär mer fritid osv. Det absolut bästa är trots allt, något blödigt, att tjommarna som jobbar på bygget är jävligt goa och trevliga. En organisationsteoretiker (med sociologi/psykologi som bas) skulle nog påstå att det är en god blandning av individer och personligheter. I agree.

Såååå, råkar ni stöta på en postis (homosexuell på grekiska för övrigt) gör mötet så kort och vänligt som möjligt så gör ni i alla fall den snubbens/snubbinnans arbete enklare.

Sayonara fukkers.

Snuskonst

Arbete besegrar allt

Så fick han sitt jobb till slut. Han går i "Pappa-Dahnnjels" fotspår och blir chaufför på poståkeriet. Fint med ett kneg och en månadslön.

Det blir en del biljard i helgen. Kan bli svårt att hinna med det framöver då transporten till och från jobbet beräknas ta 2 h/dag. Smarrigt värre.

Finns ett gym på bygget så nu blir det att börja gymma också. Mest för att inte vara så jävla blekfet hela livet men även lite för att palla med jobbet också. Biljardspelandet kanske också gynnas av att man uppgraderar konditionen från värdelös till dålig.

Det stora dilemmat är dock hur fan man ska hinna spela biljard, det är något tidskrävande. Tänkte ju börja tävla till hösten, jaja...

Arbete besegrar allt!!

Inte för att vara sån men...

http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,1080862,00.html

Något måste hända och någon måste nog avgå!!

- - -

Blogger ämnar fortfarande inte godta mina alster.

- - -

Alla som missade 9-ball SM i helgen missade verkligen något. Kanske speciellt läsken för 30 spänn glaset.

Glömde visst...

Jag fick inte jobbet på SVT. Fortfarande arbetslös. Mitt liv går nu ut på att diska. Man måste hålla sig aktiv, annars går det utför...

suck.

Snuskonst

Här skulle det efterlängtade (nåja) konstinlägget publiceras men Blogger har tydligen inte för avsikt att låta mina alster komma ut i cyberspejs. Jaja.

Min kära sambo vann två fribiljetter till en satans film om en snubbe med en smärre mutation, del tre. HELVETE så dålig den filmen var.

Att gratis är lika med gott stämmer inte alltid.

Ett irriterande moment i vardagen

Jag brukar vara rätt bra på att ha förståelse för ovanligheter. Om någon är långsam i bankomatkön kan denne ha någon synskada eller dylikt. Går någon för sakta kan ju denne ha parkinsons eller titanknä.

Men, helveten som spelar musik på vagnar/bussar på sina mobiler UTAN att bruka sig av hörlurar har jag ingen som helst förståelse för. Jag avskyr dem! I 9 av 10 fall är dessa personer under 18 år vilket också stärker min idé om ständigt utegångsförbud för personer upp till 18 år.

Nåväl. Hur fan kommer det sig att alla dessa idiåtas också spelar dålig musik? Britney, balkanmusik, irans topphits och eminem från 1999. Fakk it. Från och med nu ska jag uppmana alla dessa nötter att antingen stänga av eller ta på sig hörlurar. Hade jag vart aggresiv hade jag troligtvis spöat dem. Men men...

Sån där utfrågning

Var på en sån där intervju. Ett tillfälle/risk att visa vem man är och om denne person nu är lämplig för en viss tjänst. För att berätta hur det gick för mig ska ett "frame" snooker användas som metafor.

- - -

Öppningsstöten gick bra. Jag prickade den yttersta bollen i kakan varefter egon passerade mellan blå och rosa för att sedan lägga sig bakom grön men inte kloss och heller inte pressvall. En glipa lämnades till en klar boll i svarts högra hörn (sett från kvarterslinjen). Bra, men långt ifrån perfekt.

Efter att motståndaren börjat lite trevande med några halvsäkra stötar lyckades jag med en ganska svår ingångsstöt. Efterläget blev dock halvtaskigt. Skrapade ändå ihop ett break på 12 poäng genom att göra fyra bollar (röd-blå-röd-blå) och spränga upp en liten del av kakan med en praktstöt. Turen var dock inte på min sida och jag fick en duktig bakmask med "touching ball" varefter en safestöt var det enda alternativet.

Någonstans i mitten av framet, med 7 röda bollar kvar, lyckas jag göra röd och sedan smaska in en svår och lång diagonal blå och för att sedan få ett perfekt efterläge på en trio av röda vid svart. Här gör jag mitt högsta break för dagen på 30 salta pinnar. Skön känsla att komma över den gränsen i alla fall.

Det är dock efter denna 30-serie som hela helvetet bryter lös. Jag bestämmer mig efter lite tveksamheter att försöka mig på en halvsvår röd boll mot svarts vänstra hörn med efterföljande automatiska uppsprängning. Koncentrationen verkar vara på topp, köföringen sitter som gjutet och i huvudet är bollen redan i och kakan uppsprängd. Jag laddar ordentligt, vill att det smäller till så där härligt i fickan...

Vad som händer sedan kan bäst illustreras med en scen ur Trainspotting där Begbie försöker lira lite pool på bakfyllan medan någon öppnar en chipspåse.

Typ.

Milt sagt trampade jag i klaveret, färgburken och gick därefter under en stege. Motståndaren har nu hela kakan uppsprängd, en boll nästan i hål och svart på pricken. Motspelaren går in och rensar upp rätt bra. Nu måste det till två snookers för att jag ska kunna vinna framet. Jag lyckas med en praktsafe men motståndaren är på hugget och missar ingenting. Jag kämpar och krigar för att få till svåra lägen för motståndaren, men det verkar som förgjort. Min motståndare puttar till slut i grön-brun-blå för att säkra vinsten. Det är bara att erkänna sig besegrad mot en motståndare som är på lite för bra snookerhumör. Förhoppningsvis kom jag undan med hedern i behåll som en "good sport" i alla fall.

- - -

Frågan är ju nu om detta målade upp situationen, jag tror det i alla fall. Jag gjorde definitivt ingen succé men gjorde heller inte bort mig helt och hållet. Chansen finns att jobbet kan bli mitt. Troligtvis inte, men hoppet är väl det sista som överger en?!

Röd mentalitet

Ja, det vore väl synd och skam om jag i och med bilden här i bloggen inte skrev något idag. Men någon (något?!) nöt utefter avenyn påkallade sig uppmärksamhet och eftersom jag inte är en våldsam person, vilket dumjäveln ska vara glad för, så passar väl ett sött litet snällt blogginlägg bra.

Äckelschteekarn stod där och sopade gatan och höll ett plakat som lydde: "Vi städar upp efter packet" och nedanför fanns några överkryssade loggor för diverse vänsterinstitutioner. Troligtvis det enda han "städat" själv och plakatet hade säkert pappa betalat och mamma skrivit. Hoppas den jäveln vaknar med valkar i händerna imorgon.

Naturligtvis var det någon annan som prompt skulle vifta med en jänkarflagga bakom vänsterpartiets lilla scen under de tal som hölls. Som sagt, tur att jag inte är våldsam av mig.

Så jävla onödigt att häckla en dag som denna. Å andra sidan kanske det bara var jag och min partner som uppmärksammade det hela.

Hur som helst. När det gäller sådana här arbetar/socialist/kommunistprylar undrar jag vad min farfar hade sagt och tyckt. Så här efter hans bortgång har jag börjat identifiera mig mer och mer med honom, en sann arbetare som läste Norrskensflamman och röstade på APK. Vette fan om han någonsin gått i något tåg, demonstrerat och sjungit internationalen. Troligtvis inte eftersom han nog inte hade tid med sånt "trams". Det fanns ju ved att huggas, traktorer att lagas och snö att skotta.

För mig känns det alltså lite underligt med demonstrationståg. Jag är ju inte killen som sjunger mitt i stan, fuck it, jag sjunger inte ens i duschen och sjöng heller inte idag. Nog vet jag att dagen som sådan är viktig och symbolisk på liknande sätt som en Che Guevara-tischa kan vara. Men en Che Guevara-tischa kan ju också vara ett jävligt påklistrat statement som gäller ungefär lika länge som tischan är borta från tvättkorgen. Jag hoppas att jag är tillräckligt mycket arbeidare i min vardag och i mina vardagliga göromål och val, trots att jag inte sjöng idag och kan klassas som akademiker och i framtiden säkerligen som medelklass. Jag vill gärna tro att arbetarlabeln inte bestäms av engagemangsgrad vid 1:a maj, i såna fall är jag ju rökt.

- - -

Dagen till ära vill jag "promota" en gammal klasskompis till mig som gör skön och arg hip-hop: Menteroja. Uselt nog har jag bara köpt en av hans plattor men den är riktigt bra. Skivan jag köpte heter "Escaping from the artificial" och spåret "Strike back" känns speciellt relevant efter dagens upplevelser. Det kanske bästa är att han gör skiten själv utan något bolag i ryggen, han knegar och står i för att kunna trycka upp plattorna. Något utav en vardagshjälte, fast han själv skulle nog inte gilla om jag kallade honom för det.

Kolla in:
www.menteroja.net samt http://myspace.com/menteroja

---
EDIT: Han hade visst ett bolag bakom sig nu: www.boilingpandas.se
---

Domedagen

I brist på bättre fantasi måste man sno rubriker. Well.

Jobbade som vanligt på paletten i går. Café-Eva frågade om hon skulle stänga/låsa ytterdörren när hon gick efter att föreställningen börjat. Nej då, tyckte jag. Och gud vad jag ångrade mig när en skata flög in i byggnaden. Det var jag och skatan. Ensamma. Jag VET att han/hon var ute efter mina ögon.

Svetten lackade och jag tog med mig en kudde för att försvara den mig i den kommande ögonpicks-attacken. I 15-20 minuter hade vi en "stare-down". Mitt i ställningskriget kom det en inte så fjollig snubbe som vågade gå i närheten av skatjäveln. Han skulle rädda mig. Trodde jag. Han öppnade en till dörr och tyckte det var nog. Va fan liksom?! 5 minuter "stare-down" till och sen tog jag mod till mig att från utsidan av fönstret skrämma det äckliga djuret att flyga ut.

Efter ungefär en timme hade nerverna krupit under huden igen.

Det som är riktigt tragiskt är att allt detta är sant, och det förstår nog dom flesta som någon gång gått med mig på stan och mött duvpatrullerna. Fy fan för fåglar alltså. Summan av kardemumman: 1. Folk som matar fågeljävlar inom tätbebyggt område borde skjutas alternativt straffas hårt. 2. Fåglar som äter och bebor tätbebyggt område borde skjutas OCH bestraffas hårt. Inte nödvändigtvis i den ordningen...

- - -

På måndag drar jag norrut till det förlovande landet. Skönt att slippa den här jävla sommarvärmen och få uppleva det som egentligen är vår. Agendan för de 12 dagarna i Kiruna/Tornedalen består av skoterkörning, korvgrillning, öldrickning och bastubadande. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Det går inte att beskriva i ord hur gött det kommer att bli.

- - -

Konstverkandet är en krävande process men snart publiceras något i alla fall...för alla er som väntat tålmodigt. ;-)

Hög igenkänningsfaktor

"Adaptation" var nästan lite bättre än vad jag kom ihåg. Detta trots att den "ballade" ur i slutet. Skiten med blomknark och liggning mellan den cityslicka kvinnan och en toothless-redneck är inte min favoritdel i rullen.

Det som däremot är bra, rent skitbra, är hur filmen lyckas visualisera den tunga TUNGA prestationsångest som Charlie Kaufman känner. Och det var nog förmodligen det som fångade mig första gången jag såg den. Då höll jag på med uppsatsen from hell och ångesten som då grodde var av C.K.-karaktär. Jag kommer ihåg hur det kändes. Än tydligare kommer jag ihåg hur det kändes att bli av med ångesten. En jävla bra känsla.

Nåväl, krocken var jävligt salt och oväntad. Igen.

Filmen var inte så ogreppbar och svår som jag kom ihåg det.

En annan av mina absoluta favvorullar gick visst också på TV igår - American Psycho. Den orkade jag dock inte se men den är som rolig. Om man nu är på det morbida humöret.

Jaja, har tagit ett beslut om att här på bloggen, inom en inte alltför avlägsen framtid, ställa ut mina konstverk. Hehe. Det ni!

Filmtips

ninnaninnanininininnananannininini....

Just ja, det var visst boktipset eller liknande som körde den fina jingeln.

Well. Filmen "Adaptation" (som visas på någon av SVT:s eminenta kanyler* kl. 21.15 idag, lördag 17:e mars) är vass. Kanske lite svårförståelig och inte en A till B film, dock utan att bli Lynch-ig, men riktigt vass. Vill minnas att det är en krockscen i filmen som är sjukt bra gjord. Nicolas Cage gör i filmen vad som numer kan benämnas som en Eddie Murchy (- Murphy heter han ju... - Vet jag väl).

I looooove intertextualiseringar. Här slog jag till med två i en. Varsågoda!

- - -
* Lillasyster a.k.a. lill-säpo - det råkade jag se på jobbets TV så ids inte hetta om licensen.

Så här dagarna efter...

...den stora kvinnodagen står att läsa i aftonblaskan:

"– Det är osunt och flickan riskerar men för livet, säger ordförande Christer Englund till Svenska Dagbladet."

Detta angående att en liten tioårig tös ska få spela en a-lagsmatch i damhockeyligan. Ohhh. Ramaskri och moralpanik. Småchippar lirar hockey varje dag, några skadar sig några gör det inte. Någon jävel tror sig vara nästa Gretzky (eller Roth för att vara någotsånär jämställd) och den näste brakar in med huvudet före i sargen. Skit händer när hockey ska spelas.

Men hur som helst, en målvakt är förvisso utsatt då utespelarna skjuter puckar mot en. Ibland t.o.m. medelst SLAGSKOTT!!!

Nåväl. Inte nu för att såga damishockey eller så, men hade tösabiten ställt upp för Linköpings HC i slutspelet för snubbar - då hade jag ställt upp på Englunds uttalande. Klart som korvspad att hon kan få ett skott i halsen. Men det kan hon även få på 10-åringarnas träningar, nästan större risk där. Tioåringar är enligt mina erfarenheter mer benägna att skjuta mot kryssen och detta utan att ha full pejl på siktet i bössan i jämförelse med vuxna och mer mogna ishockeymänniskor som skjuter efter isen intill stolparna.

Nä, "men för livet" låter heeeeelt sinnessjukt, minne för livet låter mer rimligt.

Förhoppningsvis behöver jag inte skriva en uppföljare på detta inlägg om hur fel jag hade...

- - -

Kollade en musikal igår ('Into the woods' på Balettakademien i GBG - book your tickets for tonight NOW!). Imponerad av folk som kan sånt som jag inte kan, typ klä sig i tighta kläder, sjunga, skådespela och dansa. Å andra sidan spöar jag nog skiten ur ensemblen i biljard. Alltid nåt!

Vändningen kom kanske med en 7:a

Mina trogna läsare läste för ett tag sedan om att jag aldrig åkt med de nya vagnarna. Som amen i kyrkan var det väl själva fan att vagnen jag åkte hem med den dagen var en ny vagn. Inte speciellt imponerad av den dock. Trodde den skulle vara rymlig och tyst. Icke. Den luktade ny men vad gör väl det när det är trångt?

Nyvagnsturen medförde dock (vill jag i alla fall inbilla mig) ett jobberbjudande from nowhere. Familjefadern Dahnnjel gave me an offer i couldnt refuse. Eller så var det väl inte riktigt men ett litet läge till ett mån-fre/7-4 kneg. Sweet. Ska bara knåpa ihop ett CV och skicka till någon snubbe, sen får vi se.

Tråkigt nog försvann ju mitt perfekta CV i den stora datorkraschen och den funkar inte än heller men någon kommer och hämtar den på måndag mellan 16-19 (je rajt) för att skeppa vidare den till reparationen. Skönt att man har ett "jobb" som är så lugnt att man kan knåpa ihop bloggar och jobbansökningar och få betalt för det.

Jante, Kapuscinski och bloggen

Såg nyss en dokumentär om journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski. Under sitt journalistliv rapporterade han från i stort sett hela världen om allsorts krig och ett helt gäng revolutioner. I journalistiken fick han dock inte utlopp för sitt kreativa skrivande vilket gjorde att han samlade på sig en hel jäkla massa upplevelser och nyanser från alla världens hörn. Det blev till slut ett gäng böcker av det.

Han hade saker, viktiga saker, att berätta.

Vem fan är jag och vad i helvete rättfärdigar denna och troligtvis ungefär 97 % av alla andra bloggar? Vad har jag gjort och vad har jag upplevt? Vad har du gjort och vad har du upplevt?

I jämförelse - ingenting.

Härmed slår jag ett slag för jante - håll för fan käften om du inte har något av värde att förmedla. Vilket förstås gäller mig med.

Efter plugget

Det var meningen att det här blogginlägget skulle handla om att jag inte fått åka med de nya spårvagnarna. Det spårade ur (ha ha ha...ehh) och blev något kvasipoetiskt stycke. Om ens det. Hur som helst, usch.

- - -
Känns lite som att livet springer en bi medan man väntar på att det ska komma igång. Man är för gammal och man är för ung. De nya vagnarna tycks alltid möta den vagn jag åker med. Jag är på väg åt fel håll vid fel tidpunkt med fel destination. Ur fas.*

Måste nog ta "fel" vagn vid en annan hållplats vid en annan tid för att bryta mönstret. Jobbansökningarna besvaras med två bokstäver istället för tre, snittbreaken på 8 växer till 25 och baletten byts ut mot...ja, något annat. Något relevant.

Kan det vara så enkelt? Troligtvis inte. En får kriga. Som vanligt. Börjar bli van. Kanske är det det som är "det"?! Vem fan vet.

En borde i och för sig vara rätt optimistisk i och med att det nu går så dåligt så borde det ju bli bättre. Utan att gnälla för mycket så ser jag inte hur det skulle kunna bli sämre, tillvaron är rätt stabil som den är, men rätt beige. En vet dock inte vad livet har i trollerihatten.

* Nej Jessica, du är inte en gammal spårvagn.
- - -

Övrigt:
- Inväntar typ 6-7 jobbansökningssvar.
- Har tillsammans med min uppsatskompanjon skickat iväg c-uppsatsen till en uppsatstävling.
- Nydatorn kraschade benet efter 1,5 månader "hårt arbete": HP, Microsoft, Brill-Börje Gates - Dra åt helvette med er allihopa!! Nästa dator blir en Mac. For sure.
- Börjar snart söka orelevanta jobb med avsikten att klättra inom företaget till en relevant tjänst.
- Lappsjukan börjar göra sig påmind igen.

Billigt alternativ

Det kostar 34 kr dosan att införskaffa vad som för läppen kan jämställas med Burberrydeo för näsan. En dosa Röda Lacket. 34 kr. Räcker ungerfär tre dagar (med ärtsnusar) vilket blir just över tio spänn per dag och cirka 300 bagis per månad.

Tyvärr har jag inte råd med det något mer. Den enda lyxen i mitt liv.

Tur som fan att grek/cyprioten på biljardklubben hade hittat ett ställe som sålde billigt snus billigt. En dosa 25 spänn - wohooo - tillbaka till priset innan skattehöjningen av äckelborgarna. En stock 119 spänn - WOOOOHOOOO - tillbaka till finnig överläpp, målbrott och "Luke Skywalker" i snushörnan på "Bolki". Så jävla fresh tänkte jag och småsprang lite, nä nu ljuger jag, jag orkar ju inte småspringa. Jag gick lagom fort från närmsta vagnhållplats till skumbutiken på 2:a lång och köpte en dosa Knox.

På en lapp vid disken: "Vill du ha kvitto säg till innan du betalar"

Hehe, nog fan förstår man att det är lite skumt då eller?!

Nåväl. Dosans design var rätt snygg, för att inte säga jäkligt snygg. Lite tråkigt bara med plastdosan istället för Gothias pappvariant, men va fan, det kan jag leva med. Snuset smakar rätt ok och är lite som General/Grov i konsistensen. So far so good.

Men;
Varför är jag småirriterad på gränsen till förbannad hela tiden?
Varför är jag sugen på snus/godis hela tiden?
Varför luktar cigarettrök så gott?

Jag tror de snåla gåbbarna (naturligtvis smålänningar med HK beläget på Sveriges baksida) bakom snuskatastrofen Skruf* snålar in på nikotinet i Knoxen. Thats why. Man får väl försöka trösta sig med att utsidan åtminstone är vacker, ungefär som när man äter ett äpple och hittar en halv mask i skruttet, eller som när den nyinköpta REV-maskinen** skär under första rutten.

Poäng? Sensmoral?

Fortsätt alltid att snusa. Sluta aldrig.
---
*Vilket egentligen förtjänar en recension/uthängning OCH som borde fått mig att förstå vart fan den här snusvägen skulle leda - rakt in i besvikelsens nybajsade A.
**Refererar härvid till en ny (design/utformning på en) skoter som folk, ungefär, söder om Skellefteå (a.k.a. schtaaan) inte vet ett skiiiiiiiiiiiiiiiiiiit om.

Lånade pengar

Ponera att man köper en lägenhet för typ 4,7 miljoner med bankens pengar. Tro's väl fan att bankjäveln vill ha tillbaka pengarna så småningom? Är det någon som tycker det är orimligt och förbannar sig över det? Inte så många i alla fall. Inte i relation till den där tre-bokstavs-kombon som lånar ut pengar till studenter.

Jag blir så jävla förbannad. Speciellt på sådana som t.ex. Alex S. på aftonblaskan som sitter och bölar om att dom han tagit lån av vill ha tillbaka sina pengar. Buhu buhu.

Om man lånar pengar ska man betala tillbaka dom (förutsatt att lånet inte tas av barn från föräldrar, då skrivs lånet i snön som bekant smälter och försvinner). Punkt.

Det gäller väl självfallet CSN-lånet också. Klart som fan att det svider när man utbildat sig i hundra år och inte får något jobb men ändå ska pröjsa. Men vad är egentligen alternativen till statliga studielån?

CSN är för mig frihet. Frihet att ha alla möjligheter i världen att bli vad fan du vill. Pappa/Mamma-betalar systemen som finns runtom i världen för högre studier innebär per definition att rika kan och fattiga får titta på - och det kanske är det som gör mig så förbannad.

- - -

En fundering som slog mig häromdagen på vagnen: Om man alltid går sin egen väg så går man ensam. Funderingen kom i samband med lyssning på Charta 77 och deras "Lilla Björn och lilla Tiger" som jag tycker har ett mysigt hemlängtanstema på något sätt.
Slutet av låten går som följer, rent textmässigt:

"Men nånstans måste dom tagit fel vid valet utav stig
för cirkeln som dom gick ja, den blev både stor och vid
och om man går i cirklar så hamnar man just där
där man en gång startat där man påbörjat sin färd

Så dom hittade sitt hus och dom hittade sin å
dom hittade sin bro där dom en gång börjat gå
Det här är Panama det är våra drömmars land
Vi har gått rätt länge men nu har vi kommit fram.

Men du, du kanske tycker att dom borde stannat kvar
och brukat det dom haft och att färden den var nys
Men tänk på vad dom missat människor och platser som dom sett
och inte fattat att dom ville ha en soffa utav plysch"