Hög igenkänningsfaktor

"Adaptation" var nästan lite bättre än vad jag kom ihåg. Detta trots att den "ballade" ur i slutet. Skiten med blomknark och liggning mellan den cityslicka kvinnan och en toothless-redneck är inte min favoritdel i rullen.

Det som däremot är bra, rent skitbra, är hur filmen lyckas visualisera den tunga TUNGA prestationsångest som Charlie Kaufman känner. Och det var nog förmodligen det som fångade mig första gången jag såg den. Då höll jag på med uppsatsen from hell och ångesten som då grodde var av C.K.-karaktär. Jag kommer ihåg hur det kändes. Än tydligare kommer jag ihåg hur det kändes att bli av med ångesten. En jävla bra känsla.

Nåväl, krocken var jävligt salt och oväntad. Igen.

Filmen var inte så ogreppbar och svår som jag kom ihåg det.

En annan av mina absoluta favvorullar gick visst också på TV igår - American Psycho. Den orkade jag dock inte se men den är som rolig. Om man nu är på det morbida humöret.

Jaja, har tagit ett beslut om att här på bloggen, inom en inte alltför avlägsen framtid, ställa ut mina konstverk. Hehe. Det ni!

Filmtips

ninnaninnanininininnananannininini....

Just ja, det var visst boktipset eller liknande som körde den fina jingeln.

Well. Filmen "Adaptation" (som visas på någon av SVT:s eminenta kanyler* kl. 21.15 idag, lördag 17:e mars) är vass. Kanske lite svårförståelig och inte en A till B film, dock utan att bli Lynch-ig, men riktigt vass. Vill minnas att det är en krockscen i filmen som är sjukt bra gjord. Nicolas Cage gör i filmen vad som numer kan benämnas som en Eddie Murchy (- Murphy heter han ju... - Vet jag väl).

I looooove intertextualiseringar. Här slog jag till med två i en. Varsågoda!

- - -
* Lillasyster a.k.a. lill-säpo - det råkade jag se på jobbets TV så ids inte hetta om licensen.

Så här dagarna efter...

...den stora kvinnodagen står att läsa i aftonblaskan:

"– Det är osunt och flickan riskerar men för livet, säger ordförande Christer Englund till Svenska Dagbladet."

Detta angående att en liten tioårig tös ska få spela en a-lagsmatch i damhockeyligan. Ohhh. Ramaskri och moralpanik. Småchippar lirar hockey varje dag, några skadar sig några gör det inte. Någon jävel tror sig vara nästa Gretzky (eller Roth för att vara någotsånär jämställd) och den näste brakar in med huvudet före i sargen. Skit händer när hockey ska spelas.

Men hur som helst, en målvakt är förvisso utsatt då utespelarna skjuter puckar mot en. Ibland t.o.m. medelst SLAGSKOTT!!!

Nåväl. Inte nu för att såga damishockey eller så, men hade tösabiten ställt upp för Linköpings HC i slutspelet för snubbar - då hade jag ställt upp på Englunds uttalande. Klart som korvspad att hon kan få ett skott i halsen. Men det kan hon även få på 10-åringarnas träningar, nästan större risk där. Tioåringar är enligt mina erfarenheter mer benägna att skjuta mot kryssen och detta utan att ha full pejl på siktet i bössan i jämförelse med vuxna och mer mogna ishockeymänniskor som skjuter efter isen intill stolparna.

Nä, "men för livet" låter heeeeelt sinnessjukt, minne för livet låter mer rimligt.

Förhoppningsvis behöver jag inte skriva en uppföljare på detta inlägg om hur fel jag hade...

- - -

Kollade en musikal igår ('Into the woods' på Balettakademien i GBG - book your tickets for tonight NOW!). Imponerad av folk som kan sånt som jag inte kan, typ klä sig i tighta kläder, sjunga, skådespela och dansa. Å andra sidan spöar jag nog skiten ur ensemblen i biljard. Alltid nåt!