Från 26 till 30 och vidare till 48

Den oinvigde konnoterar säkerligen ovanstående nuffror till ålder. Och visst fan hade det här inlägget kunna handla om åldersnoja och bölande om det nalkande 30-talet. Men ICKE!

Det här inlägget handlar om det kanske roligaste som finns - Snooker.

För en tid sedan trodde jag att jag aldrig skulle ta mig över 30 strecket på ett break i snooker. 26 hade tangerats ett antal gånger men tekniken, fokuseringen och kunnandet fanns inte där. Tills i förrgår, apparantly. Trodde faktiskt inte att jag hade "det" i mig. Gjorde helt sonika en 30 serie, osannolikt nöjd blev jag av det. En stund senare gick, som det verkade, alla bollar i oavsett hur jag siktade eller stötte - resultatet blev ett 48 break. Sjuuuukt nöjd. Bara 2 poäng ifrån det halvmagiska halv-centuriet som i våras sattes upp som mål för året. Trodde så sent som 40 minuter innan (det som numer kommer att refereras till:) den klassiska 48:an inte att jag skulle vara i närheten.

Det sorgliga i det hela är ju att jag efter att ha presterat det här nästan osannolika direkt, och då menar jag direkt, började snegla och sukta efter något mer, något bättre, något högre. 50 serien var ju så nära...

Varför i helvete ska det vara så här hela jävla tiden? Man kan aldrig vara nöjd? Jag skyller som alla vet, alltid allting på dagens kapitalistiska samhälle. Kan vara en väl enkel undanflykt att skylla på något som är så stort att jag inte kan göra något åt det. Enkelt också för att jag själv slipper analysera mitt jag. Tvi vale.

- - -

Såg en hemsk dokumentär häromdagen också. China Blue. Kan rekommenderas. I den får man se hur den vidrigaste formen av kapitalism blandas upp och mixas med den vidrigaste formen av kommunism. Mitt i allt det hittar man ett gäng tjejer i 14-17 års åldern som bara vill göra rätt för sig och inte vanhedra sina familjer. Man blir gråtfärdig och samtidigt så förbannad att man vill slå sönder något.

För att fritt citera en filmrecensent (som jag glömt namnet på) som ångrade sitt betyg på den vansinnigt otäcka filmen Irreversible: "Om en film berör en så mycket måste den vara bra..."