Så fick han sitt jobb till slut. Han går i "Pappa-Dahnnjels" fotspår och blir chaufför på poståkeriet. Fint med ett kneg och en månadslön.
Det blir en del biljard i helgen. Kan bli svårt att hinna med det framöver då transporten till och från jobbet beräknas ta 2 h/dag. Smarrigt värre.
Finns ett gym på bygget så nu blir det att börja gymma också. Mest för att inte vara så jävla blekfet hela livet men även lite för att palla med jobbet också. Biljardspelandet kanske också gynnas av att man uppgraderar konditionen från värdelös till dålig.
Det stora dilemmat är dock hur fan man ska hinna spela biljard, det är något tidskrävande. Tänkte ju börja tävla till hösten, jaja...
Arbete besegrar allt!!
torsdag, maj 31, 2007
tisdag, maj 29, 2007
Inte för att vara sån men...
http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,1080862,00.html
Något måste hända och någon måste nog avgå!!
- - -
Blogger ämnar fortfarande inte godta mina alster.
- - -
Alla som missade 9-ball SM i helgen missade verkligen något. Kanske speciellt läsken för 30 spänn glaset.
Något måste hända och någon måste nog avgå!!
- - -
Blogger ämnar fortfarande inte godta mina alster.
- - -
Alla som missade 9-ball SM i helgen missade verkligen något. Kanske speciellt läsken för 30 spänn glaset.
fredag, maj 25, 2007
Glömde visst...
Jag fick inte jobbet på SVT. Fortfarande arbetslös. Mitt liv går nu ut på att diska. Man måste hålla sig aktiv, annars går det utför...
suck.
suck.
Snuskonst
Här skulle det efterlängtade (nåja) konstinlägget publiceras men Blogger har tydligen inte för avsikt att låta mina alster komma ut i cyberspejs. Jaja.
Min kära sambo vann två fribiljetter till en satans film om en snubbe med en smärre mutation, del tre. HELVETE så dålig den filmen var.
Att gratis är lika med gott stämmer inte alltid.
Min kära sambo vann två fribiljetter till en satans film om en snubbe med en smärre mutation, del tre. HELVETE så dålig den filmen var.
Att gratis är lika med gott stämmer inte alltid.
fredag, maj 11, 2007
Ett irriterande moment i vardagen
Jag brukar vara rätt bra på att ha förståelse för ovanligheter. Om någon är långsam i bankomatkön kan denne ha någon synskada eller dylikt. Går någon för sakta kan ju denne ha parkinsons eller titanknä.
Men, helveten som spelar musik på vagnar/bussar på sina mobiler UTAN att bruka sig av hörlurar har jag ingen som helst förståelse för. Jag avskyr dem! I 9 av 10 fall är dessa personer under 18 år vilket också stärker min idé om ständigt utegångsförbud för personer upp till 18 år.
Nåväl. Hur fan kommer det sig att alla dessa idiåtas också spelar dålig musik? Britney, balkanmusik, irans topphits och eminem från 1999. Fakk it. Från och med nu ska jag uppmana alla dessa nötter att antingen stänga av eller ta på sig hörlurar. Hade jag vart aggresiv hade jag troligtvis spöat dem. Men men...
Men, helveten som spelar musik på vagnar/bussar på sina mobiler UTAN att bruka sig av hörlurar har jag ingen som helst förståelse för. Jag avskyr dem! I 9 av 10 fall är dessa personer under 18 år vilket också stärker min idé om ständigt utegångsförbud för personer upp till 18 år.
Nåväl. Hur fan kommer det sig att alla dessa idiåtas också spelar dålig musik? Britney, balkanmusik, irans topphits och eminem från 1999. Fakk it. Från och med nu ska jag uppmana alla dessa nötter att antingen stänga av eller ta på sig hörlurar. Hade jag vart aggresiv hade jag troligtvis spöat dem. Men men...
lördag, maj 05, 2007
Sån där utfrågning
Var på en sån där intervju. Ett tillfälle/risk att visa vem man är och om denne person nu är lämplig för en viss tjänst. För att berätta hur det gick för mig ska ett "frame" snooker användas som metafor.
- - -
Öppningsstöten gick bra. Jag prickade den yttersta bollen i kakan varefter egon passerade mellan blå och rosa för att sedan lägga sig bakom grön men inte kloss och heller inte pressvall. En glipa lämnades till en klar boll i svarts högra hörn (sett från kvarterslinjen). Bra, men långt ifrån perfekt.
Efter att motståndaren börjat lite trevande med några halvsäkra stötar lyckades jag med en ganska svår ingångsstöt. Efterläget blev dock halvtaskigt. Skrapade ändå ihop ett break på 12 poäng genom att göra fyra bollar (röd-blå-röd-blå) och spränga upp en liten del av kakan med en praktstöt. Turen var dock inte på min sida och jag fick en duktig bakmask med "touching ball" varefter en safestöt var det enda alternativet.
Någonstans i mitten av framet, med 7 röda bollar kvar, lyckas jag göra röd och sedan smaska in en svår och lång diagonal blå och för att sedan få ett perfekt efterläge på en trio av röda vid svart. Här gör jag mitt högsta break för dagen på 30 salta pinnar. Skön känsla att komma över den gränsen i alla fall.
Det är dock efter denna 30-serie som hela helvetet bryter lös. Jag bestämmer mig efter lite tveksamheter att försöka mig på en halvsvår röd boll mot svarts vänstra hörn med efterföljande automatiska uppsprängning. Koncentrationen verkar vara på topp, köföringen sitter som gjutet och i huvudet är bollen redan i och kakan uppsprängd. Jag laddar ordentligt, vill att det smäller till så där härligt i fickan...
Vad som händer sedan kan bäst illustreras med en scen ur Trainspotting där Begbie försöker lira lite pool på bakfyllan medan någon öppnar en chipspåse.
Typ.
Milt sagt trampade jag i klaveret, färgburken och gick därefter under en stege. Motståndaren har nu hela kakan uppsprängd, en boll nästan i hål och svart på pricken. Motspelaren går in och rensar upp rätt bra. Nu måste det till två snookers för att jag ska kunna vinna framet. Jag lyckas med en praktsafe men motståndaren är på hugget och missar ingenting. Jag kämpar och krigar för att få till svåra lägen för motståndaren, men det verkar som förgjort. Min motståndare puttar till slut i grön-brun-blå för att säkra vinsten. Det är bara att erkänna sig besegrad mot en motståndare som är på lite för bra snookerhumör. Förhoppningsvis kom jag undan med hedern i behåll som en "good sport" i alla fall.
- - -
Frågan är ju nu om detta målade upp situationen, jag tror det i alla fall. Jag gjorde definitivt ingen succé men gjorde heller inte bort mig helt och hållet. Chansen finns att jobbet kan bli mitt. Troligtvis inte, men hoppet är väl det sista som överger en?!
- - -
Öppningsstöten gick bra. Jag prickade den yttersta bollen i kakan varefter egon passerade mellan blå och rosa för att sedan lägga sig bakom grön men inte kloss och heller inte pressvall. En glipa lämnades till en klar boll i svarts högra hörn (sett från kvarterslinjen). Bra, men långt ifrån perfekt.
Efter att motståndaren börjat lite trevande med några halvsäkra stötar lyckades jag med en ganska svår ingångsstöt. Efterläget blev dock halvtaskigt. Skrapade ändå ihop ett break på 12 poäng genom att göra fyra bollar (röd-blå-röd-blå) och spränga upp en liten del av kakan med en praktstöt. Turen var dock inte på min sida och jag fick en duktig bakmask med "touching ball" varefter en safestöt var det enda alternativet.
Någonstans i mitten av framet, med 7 röda bollar kvar, lyckas jag göra röd och sedan smaska in en svår och lång diagonal blå och för att sedan få ett perfekt efterläge på en trio av röda vid svart. Här gör jag mitt högsta break för dagen på 30 salta pinnar. Skön känsla att komma över den gränsen i alla fall.
Det är dock efter denna 30-serie som hela helvetet bryter lös. Jag bestämmer mig efter lite tveksamheter att försöka mig på en halvsvår röd boll mot svarts vänstra hörn med efterföljande automatiska uppsprängning. Koncentrationen verkar vara på topp, köföringen sitter som gjutet och i huvudet är bollen redan i och kakan uppsprängd. Jag laddar ordentligt, vill att det smäller till så där härligt i fickan...
Vad som händer sedan kan bäst illustreras med en scen ur Trainspotting där Begbie försöker lira lite pool på bakfyllan medan någon öppnar en chipspåse.
Typ.
Milt sagt trampade jag i klaveret, färgburken och gick därefter under en stege. Motståndaren har nu hela kakan uppsprängd, en boll nästan i hål och svart på pricken. Motspelaren går in och rensar upp rätt bra. Nu måste det till två snookers för att jag ska kunna vinna framet. Jag lyckas med en praktsafe men motståndaren är på hugget och missar ingenting. Jag kämpar och krigar för att få till svåra lägen för motståndaren, men det verkar som förgjort. Min motståndare puttar till slut i grön-brun-blå för att säkra vinsten. Det är bara att erkänna sig besegrad mot en motståndare som är på lite för bra snookerhumör. Förhoppningsvis kom jag undan med hedern i behåll som en "good sport" i alla fall.
- - -
Frågan är ju nu om detta målade upp situationen, jag tror det i alla fall. Jag gjorde definitivt ingen succé men gjorde heller inte bort mig helt och hållet. Chansen finns att jobbet kan bli mitt. Troligtvis inte, men hoppet är väl det sista som överger en?!
tisdag, maj 01, 2007
Röd mentalitet
Ja, det vore väl synd och skam om jag i och med bilden här i bloggen inte skrev något idag. Men någon (något?!) nöt utefter avenyn påkallade sig uppmärksamhet och eftersom jag inte är en våldsam person, vilket dumjäveln ska vara glad för, så passar väl ett sött litet snällt blogginlägg bra.
Äckelschteekarn stod där och sopade gatan och höll ett plakat som lydde: "Vi städar upp efter packet" och nedanför fanns några överkryssade loggor för diverse vänsterinstitutioner. Troligtvis det enda han "städat" själv och plakatet hade säkert pappa betalat och mamma skrivit. Hoppas den jäveln vaknar med valkar i händerna imorgon.
Naturligtvis var det någon annan som prompt skulle vifta med en jänkarflagga bakom vänsterpartiets lilla scen under de tal som hölls. Som sagt, tur att jag inte är våldsam av mig.
Så jävla onödigt att häckla en dag som denna. Å andra sidan kanske det bara var jag och min partner som uppmärksammade det hela.
Hur som helst. När det gäller sådana här arbetar/socialist/kommunistprylar undrar jag vad min farfar hade sagt och tyckt. Så här efter hans bortgång har jag börjat identifiera mig mer och mer med honom, en sann arbetare som läste Norrskensflamman och röstade på APK. Vette fan om han någonsin gått i något tåg, demonstrerat och sjungit internationalen. Troligtvis inte eftersom han nog inte hade tid med sånt "trams". Det fanns ju ved att huggas, traktorer att lagas och snö att skotta.
För mig känns det alltså lite underligt med demonstrationståg. Jag är ju inte killen som sjunger mitt i stan, fuck it, jag sjunger inte ens i duschen och sjöng heller inte idag. Nog vet jag att dagen som sådan är viktig och symbolisk på liknande sätt som en Che Guevara-tischa kan vara. Men en Che Guevara-tischa kan ju också vara ett jävligt påklistrat statement som gäller ungefär lika länge som tischan är borta från tvättkorgen. Jag hoppas att jag är tillräckligt mycket arbeidare i min vardag och i mina vardagliga göromål och val, trots att jag inte sjöng idag och kan klassas som akademiker och i framtiden säkerligen som medelklass. Jag vill gärna tro att arbetarlabeln inte bestäms av engagemangsgrad vid 1:a maj, i såna fall är jag ju rökt.
- - -
Dagen till ära vill jag "promota" en gammal klasskompis till mig som gör skön och arg hip-hop: Menteroja. Uselt nog har jag bara köpt en av hans plattor men den är riktigt bra. Skivan jag köpte heter "Escaping from the artificial" och spåret "Strike back" känns speciellt relevant efter dagens upplevelser. Det kanske bästa är att han gör skiten själv utan något bolag i ryggen, han knegar och står i för att kunna trycka upp plattorna. Något utav en vardagshjälte, fast han själv skulle nog inte gilla om jag kallade honom för det.
Kolla in:
www.menteroja.net samt http://myspace.com/menteroja
---
EDIT: Han hade visst ett bolag bakom sig nu: www.boilingpandas.se
---
Äckelschteekarn stod där och sopade gatan och höll ett plakat som lydde: "Vi städar upp efter packet" och nedanför fanns några överkryssade loggor för diverse vänsterinstitutioner. Troligtvis det enda han "städat" själv och plakatet hade säkert pappa betalat och mamma skrivit. Hoppas den jäveln vaknar med valkar i händerna imorgon.
Naturligtvis var det någon annan som prompt skulle vifta med en jänkarflagga bakom vänsterpartiets lilla scen under de tal som hölls. Som sagt, tur att jag inte är våldsam av mig.
Så jävla onödigt att häckla en dag som denna. Å andra sidan kanske det bara var jag och min partner som uppmärksammade det hela.
Hur som helst. När det gäller sådana här arbetar/socialist/kommunistprylar undrar jag vad min farfar hade sagt och tyckt. Så här efter hans bortgång har jag börjat identifiera mig mer och mer med honom, en sann arbetare som läste Norrskensflamman och röstade på APK. Vette fan om han någonsin gått i något tåg, demonstrerat och sjungit internationalen. Troligtvis inte eftersom han nog inte hade tid med sånt "trams". Det fanns ju ved att huggas, traktorer att lagas och snö att skotta.
För mig känns det alltså lite underligt med demonstrationståg. Jag är ju inte killen som sjunger mitt i stan, fuck it, jag sjunger inte ens i duschen och sjöng heller inte idag. Nog vet jag att dagen som sådan är viktig och symbolisk på liknande sätt som en Che Guevara-tischa kan vara. Men en Che Guevara-tischa kan ju också vara ett jävligt påklistrat statement som gäller ungefär lika länge som tischan är borta från tvättkorgen. Jag hoppas att jag är tillräckligt mycket arbeidare i min vardag och i mina vardagliga göromål och val, trots att jag inte sjöng idag och kan klassas som akademiker och i framtiden säkerligen som medelklass. Jag vill gärna tro att arbetarlabeln inte bestäms av engagemangsgrad vid 1:a maj, i såna fall är jag ju rökt.
- - -
Dagen till ära vill jag "promota" en gammal klasskompis till mig som gör skön och arg hip-hop: Menteroja. Uselt nog har jag bara köpt en av hans plattor men den är riktigt bra. Skivan jag köpte heter "Escaping from the artificial" och spåret "Strike back" känns speciellt relevant efter dagens upplevelser. Det kanske bästa är att han gör skiten själv utan något bolag i ryggen, han knegar och står i för att kunna trycka upp plattorna. Något utav en vardagshjälte, fast han själv skulle nog inte gilla om jag kallade honom för det.
Kolla in:
www.menteroja.net samt http://myspace.com/menteroja
---
EDIT: Han hade visst ett bolag bakom sig nu: www.boilingpandas.se
---
söndag, april 01, 2007
Domedagen
I brist på bättre fantasi måste man sno rubriker. Well.
Jobbade som vanligt på paletten i går. Café-Eva frågade om hon skulle stänga/låsa ytterdörren när hon gick efter att föreställningen börjat. Nej då, tyckte jag. Och gud vad jag ångrade mig när en skata flög in i byggnaden. Det var jag och skatan. Ensamma. Jag VET att han/hon var ute efter mina ögon.
Svetten lackade och jag tog med mig en kudde för att försvara den mig i den kommande ögonpicks-attacken. I 15-20 minuter hade vi en "stare-down". Mitt i ställningskriget kom det en inte så fjollig snubbe som vågade gå i närheten av skatjäveln. Han skulle rädda mig. Trodde jag. Han öppnade en till dörr och tyckte det var nog. Va fan liksom?! 5 minuter "stare-down" till och sen tog jag mod till mig att från utsidan av fönstret skrämma det äckliga djuret att flyga ut.
Efter ungefär en timme hade nerverna krupit under huden igen.
Det som är riktigt tragiskt är att allt detta är sant, och det förstår nog dom flesta som någon gång gått med mig på stan och mött duvpatrullerna. Fy fan för fåglar alltså. Summan av kardemumman: 1. Folk som matar fågeljävlar inom tätbebyggt område borde skjutas alternativt straffas hårt. 2. Fåglar som äter och bebor tätbebyggt område borde skjutas OCH bestraffas hårt. Inte nödvändigtvis i den ordningen...
- - -
På måndag drar jag norrut till det förlovande landet. Skönt att slippa den här jävla sommarvärmen och få uppleva det som egentligen är vår. Agendan för de 12 dagarna i Kiruna/Tornedalen består av skoterkörning, korvgrillning, öldrickning och bastubadande. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Det går inte att beskriva i ord hur gött det kommer att bli.
- - -
Konstverkandet är en krävande process men snart publiceras något i alla fall...för alla er som väntat tålmodigt. ;-)
Jobbade som vanligt på paletten i går. Café-Eva frågade om hon skulle stänga/låsa ytterdörren när hon gick efter att föreställningen börjat. Nej då, tyckte jag. Och gud vad jag ångrade mig när en skata flög in i byggnaden. Det var jag och skatan. Ensamma. Jag VET att han/hon var ute efter mina ögon.
Svetten lackade och jag tog med mig en kudde för att försvara den mig i den kommande ögonpicks-attacken. I 15-20 minuter hade vi en "stare-down". Mitt i ställningskriget kom det en inte så fjollig snubbe som vågade gå i närheten av skatjäveln. Han skulle rädda mig. Trodde jag. Han öppnade en till dörr och tyckte det var nog. Va fan liksom?! 5 minuter "stare-down" till och sen tog jag mod till mig att från utsidan av fönstret skrämma det äckliga djuret att flyga ut.
Efter ungefär en timme hade nerverna krupit under huden igen.
Det som är riktigt tragiskt är att allt detta är sant, och det förstår nog dom flesta som någon gång gått med mig på stan och mött duvpatrullerna. Fy fan för fåglar alltså. Summan av kardemumman: 1. Folk som matar fågeljävlar inom tätbebyggt område borde skjutas alternativt straffas hårt. 2. Fåglar som äter och bebor tätbebyggt område borde skjutas OCH bestraffas hårt. Inte nödvändigtvis i den ordningen...
- - -
På måndag drar jag norrut till det förlovande landet. Skönt att slippa den här jävla sommarvärmen och få uppleva det som egentligen är vår. Agendan för de 12 dagarna i Kiruna/Tornedalen består av skoterkörning, korvgrillning, öldrickning och bastubadande. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Det går inte att beskriva i ord hur gött det kommer att bli.
- - -
Konstverkandet är en krävande process men snart publiceras något i alla fall...för alla er som väntat tålmodigt. ;-)
söndag, mars 18, 2007
Hög igenkänningsfaktor
"Adaptation" var nästan lite bättre än vad jag kom ihåg. Detta trots att den "ballade" ur i slutet. Skiten med blomknark och liggning mellan den cityslicka kvinnan och en toothless-redneck är inte min favoritdel i rullen.
Det som däremot är bra, rent skitbra, är hur filmen lyckas visualisera den tunga TUNGA prestationsångest som Charlie Kaufman känner. Och det var nog förmodligen det som fångade mig första gången jag såg den. Då höll jag på med uppsatsen from hell och ångesten som då grodde var av C.K.-karaktär. Jag kommer ihåg hur det kändes. Än tydligare kommer jag ihåg hur det kändes att bli av med ångesten. En jävla bra känsla.
Nåväl, krocken var jävligt salt och oväntad. Igen.
Filmen var inte så ogreppbar och svår som jag kom ihåg det.
En annan av mina absoluta favvorullar gick visst också på TV igår - American Psycho. Den orkade jag dock inte se men den är som rolig. Om man nu är på det morbida humöret.
Jaja, har tagit ett beslut om att här på bloggen, inom en inte alltför avlägsen framtid, ställa ut mina konstverk. Hehe. Det ni!
Det som däremot är bra, rent skitbra, är hur filmen lyckas visualisera den tunga TUNGA prestationsångest som Charlie Kaufman känner. Och det var nog förmodligen det som fångade mig första gången jag såg den. Då höll jag på med uppsatsen from hell och ångesten som då grodde var av C.K.-karaktär. Jag kommer ihåg hur det kändes. Än tydligare kommer jag ihåg hur det kändes att bli av med ångesten. En jävla bra känsla.
Nåväl, krocken var jävligt salt och oväntad. Igen.
Filmen var inte så ogreppbar och svår som jag kom ihåg det.
En annan av mina absoluta favvorullar gick visst också på TV igår - American Psycho. Den orkade jag dock inte se men den är som rolig. Om man nu är på det morbida humöret.
Jaja, har tagit ett beslut om att här på bloggen, inom en inte alltför avlägsen framtid, ställa ut mina konstverk. Hehe. Det ni!
lördag, mars 17, 2007
Filmtips
ninnaninnanininininnananannininini....
Just ja, det var visst boktipset eller liknande som körde den fina jingeln.
Well. Filmen "Adaptation" (som visas på någon av SVT:s eminenta kanyler* kl. 21.15 idag, lördag 17:e mars) är vass. Kanske lite svårförståelig och inte en A till B film, dock utan att bli Lynch-ig, men riktigt vass. Vill minnas att det är en krockscen i filmen som är sjukt bra gjord. Nicolas Cage gör i filmen vad som numer kan benämnas som en Eddie Murchy (- Murphy heter han ju... - Vet jag väl).
I looooove intertextualiseringar. Här slog jag till med två i en. Varsågoda!
- - -
* Lillasyster a.k.a. lill-säpo - det råkade jag se på jobbets TV så ids inte hetta om licensen.
Just ja, det var visst boktipset eller liknande som körde den fina jingeln.
Well. Filmen "Adaptation" (som visas på någon av SVT:s eminenta kanyler* kl. 21.15 idag, lördag 17:e mars) är vass. Kanske lite svårförståelig och inte en A till B film, dock utan att bli Lynch-ig, men riktigt vass. Vill minnas att det är en krockscen i filmen som är sjukt bra gjord. Nicolas Cage gör i filmen vad som numer kan benämnas som en Eddie Murchy (- Murphy heter han ju... - Vet jag väl).
I looooove intertextualiseringar. Här slog jag till med två i en. Varsågoda!
- - -
* Lillasyster a.k.a. lill-säpo - det råkade jag se på jobbets TV så ids inte hetta om licensen.
lördag, mars 10, 2007
Så här dagarna efter...
...den stora kvinnodagen står att läsa i aftonblaskan:
"– Det är osunt och flickan riskerar men för livet, säger ordförande Christer Englund till Svenska Dagbladet."
Detta angående att en liten tioårig tös ska få spela en a-lagsmatch i damhockeyligan. Ohhh. Ramaskri och moralpanik. Småchippar lirar hockey varje dag, några skadar sig några gör det inte. Någon jävel tror sig vara nästa Gretzky (eller Roth för att vara någotsånär jämställd) och den näste brakar in med huvudet före i sargen. Skit händer när hockey ska spelas.
Men hur som helst, en målvakt är förvisso utsatt då utespelarna skjuter puckar mot en. Ibland t.o.m. medelst SLAGSKOTT!!!
Nåväl. Inte nu för att såga damishockey eller så, men hade tösabiten ställt upp för Linköpings HC i slutspelet för snubbar - då hade jag ställt upp på Englunds uttalande. Klart som korvspad att hon kan få ett skott i halsen. Men det kan hon även få på 10-åringarnas träningar, nästan större risk där. Tioåringar är enligt mina erfarenheter mer benägna att skjuta mot kryssen och detta utan att ha full pejl på siktet i bössan i jämförelse med vuxna och mer mogna ishockeymänniskor som skjuter efter isen intill stolparna.
Nä, "men för livet" låter heeeeelt sinnessjukt, minne för livet låter mer rimligt.
Förhoppningsvis behöver jag inte skriva en uppföljare på detta inlägg om hur fel jag hade...
- - -
Kollade en musikal igår ('Into the woods' på Balettakademien i GBG - book your tickets for tonight NOW!). Imponerad av folk som kan sånt som jag inte kan, typ klä sig i tighta kläder, sjunga, skådespela och dansa. Å andra sidan spöar jag nog skiten ur ensemblen i biljard. Alltid nåt!
"– Det är osunt och flickan riskerar men för livet, säger ordförande Christer Englund till Svenska Dagbladet."
Detta angående att en liten tioårig tös ska få spela en a-lagsmatch i damhockeyligan. Ohhh. Ramaskri och moralpanik. Småchippar lirar hockey varje dag, några skadar sig några gör det inte. Någon jävel tror sig vara nästa Gretzky (eller Roth för att vara någotsånär jämställd) och den näste brakar in med huvudet före i sargen. Skit händer när hockey ska spelas.
Men hur som helst, en målvakt är förvisso utsatt då utespelarna skjuter puckar mot en. Ibland t.o.m. medelst SLAGSKOTT!!!
Nåväl. Inte nu för att såga damishockey eller så, men hade tösabiten ställt upp för Linköpings HC i slutspelet för snubbar - då hade jag ställt upp på Englunds uttalande. Klart som korvspad att hon kan få ett skott i halsen. Men det kan hon även få på 10-åringarnas träningar, nästan större risk där. Tioåringar är enligt mina erfarenheter mer benägna att skjuta mot kryssen och detta utan att ha full pejl på siktet i bössan i jämförelse med vuxna och mer mogna ishockeymänniskor som skjuter efter isen intill stolparna.
Nä, "men för livet" låter heeeeelt sinnessjukt, minne för livet låter mer rimligt.
Förhoppningsvis behöver jag inte skriva en uppföljare på detta inlägg om hur fel jag hade...
- - -
Kollade en musikal igår ('Into the woods' på Balettakademien i GBG - book your tickets for tonight NOW!). Imponerad av folk som kan sånt som jag inte kan, typ klä sig i tighta kläder, sjunga, skådespela och dansa. Å andra sidan spöar jag nog skiten ur ensemblen i biljard. Alltid nåt!
fredag, februari 23, 2007
Vändningen kom kanske med en 7:a
Mina trogna läsare läste för ett tag sedan om att jag aldrig åkt med de nya vagnarna. Som amen i kyrkan var det väl själva fan att vagnen jag åkte hem med den dagen var en ny vagn. Inte speciellt imponerad av den dock. Trodde den skulle vara rymlig och tyst. Icke. Den luktade ny men vad gör väl det när det är trångt?
Nyvagnsturen medförde dock (vill jag i alla fall inbilla mig) ett jobberbjudande from nowhere. Familjefadern Dahnnjel gave me an offer i couldnt refuse. Eller så var det väl inte riktigt men ett litet läge till ett mån-fre/7-4 kneg. Sweet. Ska bara knåpa ihop ett CV och skicka till någon snubbe, sen får vi se.
Tråkigt nog försvann ju mitt perfekta CV i den stora datorkraschen och den funkar inte än heller men någon kommer och hämtar den på måndag mellan 16-19 (je rajt) för att skeppa vidare den till reparationen. Skönt att man har ett "jobb" som är så lugnt att man kan knåpa ihop bloggar och jobbansökningar och få betalt för det.
Nyvagnsturen medförde dock (vill jag i alla fall inbilla mig) ett jobberbjudande from nowhere. Familjefadern Dahnnjel gave me an offer i couldnt refuse. Eller så var det väl inte riktigt men ett litet läge till ett mån-fre/7-4 kneg. Sweet. Ska bara knåpa ihop ett CV och skicka till någon snubbe, sen får vi se.
Tråkigt nog försvann ju mitt perfekta CV i den stora datorkraschen och den funkar inte än heller men någon kommer och hämtar den på måndag mellan 16-19 (je rajt) för att skeppa vidare den till reparationen. Skönt att man har ett "jobb" som är så lugnt att man kan knåpa ihop bloggar och jobbansökningar och få betalt för det.
söndag, februari 18, 2007
Jante, Kapuscinski och bloggen
Såg nyss en dokumentär om journalisten och författaren Ryszard Kapuscinski. Under sitt journalistliv rapporterade han från i stort sett hela världen om allsorts krig och ett helt gäng revolutioner. I journalistiken fick han dock inte utlopp för sitt kreativa skrivande vilket gjorde att han samlade på sig en hel jäkla massa upplevelser och nyanser från alla världens hörn. Det blev till slut ett gäng böcker av det.
Han hade saker, viktiga saker, att berätta.
Vem fan är jag och vad i helvete rättfärdigar denna och troligtvis ungefär 97 % av alla andra bloggar? Vad har jag gjort och vad har jag upplevt? Vad har du gjort och vad har du upplevt?
I jämförelse - ingenting.
Härmed slår jag ett slag för jante - håll för fan käften om du inte har något av värde att förmedla. Vilket förstås gäller mig med.
Han hade saker, viktiga saker, att berätta.
Vem fan är jag och vad i helvete rättfärdigar denna och troligtvis ungefär 97 % av alla andra bloggar? Vad har jag gjort och vad har jag upplevt? Vad har du gjort och vad har du upplevt?
I jämförelse - ingenting.
Härmed slår jag ett slag för jante - håll för fan käften om du inte har något av värde att förmedla. Vilket förstås gäller mig med.
Efter plugget
Det var meningen att det här blogginlägget skulle handla om att jag inte fått åka med de nya spårvagnarna. Det spårade ur (ha ha ha...ehh) och blev något kvasipoetiskt stycke. Om ens det. Hur som helst, usch.
- - -
Känns lite som att livet springer en bi medan man väntar på att det ska komma igång. Man är för gammal och man är för ung. De nya vagnarna tycks alltid möta den vagn jag åker med. Jag är på väg åt fel håll vid fel tidpunkt med fel destination. Ur fas.*
Måste nog ta "fel" vagn vid en annan hållplats vid en annan tid för att bryta mönstret. Jobbansökningarna besvaras med två bokstäver istället för tre, snittbreaken på 8 växer till 25 och baletten byts ut mot...ja, något annat. Något relevant.
Kan det vara så enkelt? Troligtvis inte. En får kriga. Som vanligt. Börjar bli van. Kanske är det det som är "det"?! Vem fan vet.
En borde i och för sig vara rätt optimistisk i och med att det nu går så dåligt så borde det ju bli bättre. Utan att gnälla för mycket så ser jag inte hur det skulle kunna bli sämre, tillvaron är rätt stabil som den är, men rätt beige. En vet dock inte vad livet har i trollerihatten.
* Nej Jessica, du är inte en gammal spårvagn.
- - -
Övrigt:
- Inväntar typ 6-7 jobbansökningssvar.
- Har tillsammans med min uppsatskompanjon skickat iväg c-uppsatsen till en uppsatstävling.
- Nydatorn kraschade benet efter 1,5 månader "hårt arbete": HP, Microsoft, Brill-Börje Gates - Dra åt helvette med er allihopa!! Nästa dator blir en Mac. For sure.
- Börjar snart söka orelevanta jobb med avsikten att klättra inom företaget till en relevant tjänst.
- Lappsjukan börjar göra sig påmind igen.
- - -
Känns lite som att livet springer en bi medan man väntar på att det ska komma igång. Man är för gammal och man är för ung. De nya vagnarna tycks alltid möta den vagn jag åker med. Jag är på väg åt fel håll vid fel tidpunkt med fel destination. Ur fas.*
Måste nog ta "fel" vagn vid en annan hållplats vid en annan tid för att bryta mönstret. Jobbansökningarna besvaras med två bokstäver istället för tre, snittbreaken på 8 växer till 25 och baletten byts ut mot...ja, något annat. Något relevant.
Kan det vara så enkelt? Troligtvis inte. En får kriga. Som vanligt. Börjar bli van. Kanske är det det som är "det"?! Vem fan vet.
En borde i och för sig vara rätt optimistisk i och med att det nu går så dåligt så borde det ju bli bättre. Utan att gnälla för mycket så ser jag inte hur det skulle kunna bli sämre, tillvaron är rätt stabil som den är, men rätt beige. En vet dock inte vad livet har i trollerihatten.
* Nej Jessica, du är inte en gammal spårvagn.
- - -
Övrigt:
- Inväntar typ 6-7 jobbansökningssvar.
- Har tillsammans med min uppsatskompanjon skickat iväg c-uppsatsen till en uppsatstävling.
- Nydatorn kraschade benet efter 1,5 månader "hårt arbete": HP, Microsoft, Brill-Börje Gates - Dra åt helvette med er allihopa!! Nästa dator blir en Mac. For sure.
- Börjar snart söka orelevanta jobb med avsikten att klättra inom företaget till en relevant tjänst.
- Lappsjukan börjar göra sig påmind igen.
lördag, februari 10, 2007
Billigt alternativ
Det kostar 34 kr dosan att införskaffa vad som för läppen kan jämställas med Burberrydeo för näsan. En dosa Röda Lacket. 34 kr. Räcker ungerfär tre dagar (med ärtsnusar) vilket blir just över tio spänn per dag och cirka 300 bagis per månad.
Tyvärr har jag inte råd med det något mer. Den enda lyxen i mitt liv.
Tur som fan att grek/cyprioten på biljardklubben hade hittat ett ställe som sålde billigt snus billigt. En dosa 25 spänn - wohooo - tillbaka till priset innan skattehöjningen av äckelborgarna. En stock 119 spänn - WOOOOHOOOO - tillbaka till finnig överläpp, målbrott och "Luke Skywalker" i snushörnan på "Bolki". Så jävla fresh tänkte jag och småsprang lite, nä nu ljuger jag, jag orkar ju inte småspringa. Jag gick lagom fort från närmsta vagnhållplats till skumbutiken på 2:a lång och köpte en dosa Knox.
På en lapp vid disken: "Vill du ha kvitto säg till innan du betalar"
Hehe, nog fan förstår man att det är lite skumt då eller?!
Nåväl. Dosans design var rätt snygg, för att inte säga jäkligt snygg. Lite tråkigt bara med plastdosan istället för Gothias pappvariant, men va fan, det kan jag leva med. Snuset smakar rätt ok och är lite som General/Grov i konsistensen. So far so good.
Men;
Varför är jag småirriterad på gränsen till förbannad hela tiden?
Varför är jag sugen på snus/godis hela tiden?
Varför luktar cigarettrök så gott?
Jag tror de snåla gåbbarna (naturligtvis smålänningar med HK beläget på Sveriges baksida) bakom snuskatastrofen Skruf* snålar in på nikotinet i Knoxen. Thats why. Man får väl försöka trösta sig med att utsidan åtminstone är vacker, ungefär som när man äter ett äpple och hittar en halv mask i skruttet, eller som när den nyinköpta REV-maskinen** skär under första rutten.
Poäng? Sensmoral?
Fortsätt alltid att snusa. Sluta aldrig.
---
*Vilket egentligen förtjänar en recension/uthängning OCH som borde fått mig att förstå vart fan den här snusvägen skulle leda - rakt in i besvikelsens nybajsade A.
**Refererar härvid till en ny (design/utformning på en) skoter som folk, ungefär, söder om Skellefteå (a.k.a. schtaaan) inte vet ett skiiiiiiiiiiiiiiiiiiit om.
Tyvärr har jag inte råd med det något mer. Den enda lyxen i mitt liv.
Tur som fan att grek/cyprioten på biljardklubben hade hittat ett ställe som sålde billigt snus billigt. En dosa 25 spänn - wohooo - tillbaka till priset innan skattehöjningen av äckelborgarna. En stock 119 spänn - WOOOOHOOOO - tillbaka till finnig överläpp, målbrott och "Luke Skywalker" i snushörnan på "Bolki". Så jävla fresh tänkte jag och småsprang lite, nä nu ljuger jag, jag orkar ju inte småspringa. Jag gick lagom fort från närmsta vagnhållplats till skumbutiken på 2:a lång och köpte en dosa Knox.
På en lapp vid disken: "Vill du ha kvitto säg till innan du betalar"
Hehe, nog fan förstår man att det är lite skumt då eller?!
Nåväl. Dosans design var rätt snygg, för att inte säga jäkligt snygg. Lite tråkigt bara med plastdosan istället för Gothias pappvariant, men va fan, det kan jag leva med. Snuset smakar rätt ok och är lite som General/Grov i konsistensen. So far so good.
Men;
Varför är jag småirriterad på gränsen till förbannad hela tiden?
Varför är jag sugen på snus/godis hela tiden?
Varför luktar cigarettrök så gott?
Jag tror de snåla gåbbarna (naturligtvis smålänningar med HK beläget på Sveriges baksida) bakom snuskatastrofen Skruf* snålar in på nikotinet i Knoxen. Thats why. Man får väl försöka trösta sig med att utsidan åtminstone är vacker, ungefär som när man äter ett äpple och hittar en halv mask i skruttet, eller som när den nyinköpta REV-maskinen** skär under första rutten.
Poäng? Sensmoral?
Fortsätt alltid att snusa. Sluta aldrig.
---
*Vilket egentligen förtjänar en recension/uthängning OCH som borde fått mig att förstå vart fan den här snusvägen skulle leda - rakt in i besvikelsens nybajsade A.
**Refererar härvid till en ny (design/utformning på en) skoter som folk, ungefär, söder om Skellefteå (a.k.a. schtaaan) inte vet ett skiiiiiiiiiiiiiiiiiiit om.
lördag, februari 03, 2007
Lånade pengar
Ponera att man köper en lägenhet för typ 4,7 miljoner med bankens pengar. Tro's väl fan att bankjäveln vill ha tillbaka pengarna så småningom? Är det någon som tycker det är orimligt och förbannar sig över det? Inte så många i alla fall. Inte i relation till den där tre-bokstavs-kombon som lånar ut pengar till studenter.
Jag blir så jävla förbannad. Speciellt på sådana som t.ex. Alex S. på aftonblaskan som sitter och bölar om att dom han tagit lån av vill ha tillbaka sina pengar. Buhu buhu.
Om man lånar pengar ska man betala tillbaka dom (förutsatt att lånet inte tas av barn från föräldrar, då skrivs lånet i snön som bekant smälter och försvinner). Punkt.
Det gäller väl självfallet CSN-lånet också. Klart som fan att det svider när man utbildat sig i hundra år och inte får något jobb men ändå ska pröjsa. Men vad är egentligen alternativen till statliga studielån?
CSN är för mig frihet. Frihet att ha alla möjligheter i världen att bli vad fan du vill. Pappa/Mamma-betalar systemen som finns runtom i världen för högre studier innebär per definition att rika kan och fattiga får titta på - och det kanske är det som gör mig så förbannad.
- - -
En fundering som slog mig häromdagen på vagnen: Om man alltid går sin egen väg så går man ensam. Funderingen kom i samband med lyssning på Charta 77 och deras "Lilla Björn och lilla Tiger" som jag tycker har ett mysigt hemlängtanstema på något sätt.
Slutet av låten går som följer, rent textmässigt:
"Men nånstans måste dom tagit fel vid valet utav stig
för cirkeln som dom gick ja, den blev både stor och vid
och om man går i cirklar så hamnar man just där
där man en gång startat där man påbörjat sin färd
Så dom hittade sitt hus och dom hittade sin å
dom hittade sin bro där dom en gång börjat gå
Det här är Panama det är våra drömmars land
Vi har gått rätt länge men nu har vi kommit fram.
Men du, du kanske tycker att dom borde stannat kvar
och brukat det dom haft och att färden den var nys
Men tänk på vad dom missat människor och platser som dom sett
och inte fattat att dom ville ha en soffa utav plysch"
Jag blir så jävla förbannad. Speciellt på sådana som t.ex. Alex S. på aftonblaskan som sitter och bölar om att dom han tagit lån av vill ha tillbaka sina pengar. Buhu buhu.
Om man lånar pengar ska man betala tillbaka dom (förutsatt att lånet inte tas av barn från föräldrar, då skrivs lånet i snön som bekant smälter och försvinner). Punkt.
Det gäller väl självfallet CSN-lånet också. Klart som fan att det svider när man utbildat sig i hundra år och inte får något jobb men ändå ska pröjsa. Men vad är egentligen alternativen till statliga studielån?
CSN är för mig frihet. Frihet att ha alla möjligheter i världen att bli vad fan du vill. Pappa/Mamma-betalar systemen som finns runtom i världen för högre studier innebär per definition att rika kan och fattiga får titta på - och det kanske är det som gör mig så förbannad.
- - -
En fundering som slog mig häromdagen på vagnen: Om man alltid går sin egen väg så går man ensam. Funderingen kom i samband med lyssning på Charta 77 och deras "Lilla Björn och lilla Tiger" som jag tycker har ett mysigt hemlängtanstema på något sätt.
Slutet av låten går som följer, rent textmässigt:
"Men nånstans måste dom tagit fel vid valet utav stig
för cirkeln som dom gick ja, den blev både stor och vid
och om man går i cirklar så hamnar man just där
där man en gång startat där man påbörjat sin färd
Så dom hittade sitt hus och dom hittade sin å
dom hittade sin bro där dom en gång börjat gå
Det här är Panama det är våra drömmars land
Vi har gått rätt länge men nu har vi kommit fram.
Men du, du kanske tycker att dom borde stannat kvar
och brukat det dom haft och att färden den var nys
Men tänk på vad dom missat människor och platser som dom sett
och inte fattat att dom ville ha en soffa utav plysch"
söndag, januari 28, 2007
Kånntry-rutigt
Slökollade lite på vad kiruanerna och exil-kiruanerna pysslade med på hotellet i julas. Ingen av mina närmre vänner hade supit bort vettet så pass mycket att de ställt upp på bild. Bra.
En annan sak slog mig. Det är kånntry-rutiga skjortor som gäller. Må nog skylla det på nåt halvbra kånntryband med internationell turnéplan. Det ser bara förjävla roligt ut när 3 av 5 snubbar har liknande kläder. I och för sig kan min uppmärksamhet på dylika ting ha ökat i och med flytten söderöver och folks klädval här nere.
Nå väl. Jag är ingen klädguru och vill så heller inte vara, så egentligen ska jag bara hålla käften. Men som vanligt har jag svårt för det, kanske speciellt med bloggen som täckmantel. Vad jag tolkar in i detta "mode" är att det råder en stark likriktning i lappriket och den föds man nog tyvärr in i. Detta syns nog allra mest på snubbarna i lappi. Eller är det så att de helt enkelt skiter i vad de tar på sig inför en utgång? Nå int fan vet jag.
Hur som helst, it´s my hometown. Synd (men samtidigt bra, lugnande och skönt) att allt är som det alltid varit och kommer också alltid vara så.
Troligtvis har jag gjort mitt sista framträdande på hotellet. Vem som tjänar mest på det vet jag inte - är det jag eller övriga besökare?!
En annan sak slog mig. Det är kånntry-rutiga skjortor som gäller. Må nog skylla det på nåt halvbra kånntryband med internationell turnéplan. Det ser bara förjävla roligt ut när 3 av 5 snubbar har liknande kläder. I och för sig kan min uppmärksamhet på dylika ting ha ökat i och med flytten söderöver och folks klädval här nere.
Nå väl. Jag är ingen klädguru och vill så heller inte vara, så egentligen ska jag bara hålla käften. Men som vanligt har jag svårt för det, kanske speciellt med bloggen som täckmantel. Vad jag tolkar in i detta "mode" är att det råder en stark likriktning i lappriket och den föds man nog tyvärr in i. Detta syns nog allra mest på snubbarna i lappi. Eller är det så att de helt enkelt skiter i vad de tar på sig inför en utgång? Nå int fan vet jag.
Hur som helst, it´s my hometown. Synd (men samtidigt bra, lugnande och skönt) att allt är som det alltid varit och kommer också alltid vara så.
Troligtvis har jag gjort mitt sista framträdande på hotellet. Vem som tjänar mest på det vet jag inte - är det jag eller övriga besökare?!
lördag, januari 27, 2007
En smula avslöjad
En minikonversation mellan mig och en 50+ receptionist/handläggardam på arbetsförmedlingen i Frölunda:
Dam: Oj vilket fint efternamn du har..
Moi: Ehh, tack...
Dam: Är det finskt?!
(Moi´s hjärna: VA?! Hur fan tänker du nu kärringjävel, var i helvete är det finska i Skarp och svärd??)
Moi: Ehh va?!
Dam: Jaa, alltså finnar som flyttar till Sverige brukar ju ta lite roligare namn...
Moi: Ahh, haha, jorå, på 1700-talet så blev en Lampinen Skarpsvärd istället...
Dam: Oj vilket fint efternamn du har..
Moi: Ehh, tack...
Dam: Är det finskt?!
(Moi´s hjärna: VA?! Hur fan tänker du nu kärringjävel, var i helvete är det finska i Skarp och svärd??)
Moi: Ehh va?!
Dam: Jaa, alltså finnar som flyttar till Sverige brukar ju ta lite roligare namn...
Moi: Ahh, haha, jorå, på 1700-talet så blev en Lampinen Skarpsvärd istället...
lördag, januari 20, 2007
Nytt år nya issues & ny blogglook
Tre saker skall beröras i tur och ordning.
1. Snuspriset
Vad i helvete liksom?! Köpte min första dyrsnus häromdagen, 34 pix. Snusarna man petar in får vackert bli i storleken av en ärta. Men jag vägrar sluta av principiella skäl. Ska tamejfan begravas med en riktigt stor en. Som jag ser det kan man som snusare anta två olika positioner.
Den första har bland annat min far antagit. Han slutade tvärt av efter ca. 35 år som snusare. Han, och hans arbetskamrater med honom, tycker att borgarpacket inte ska tjäna några pengar på dom i alla fall. En god tanke kan man tycka. Min approach är en annan då jag ser höjningen av tobaksskatten - "på grund av folkhälsoskäl" - som en symbolisk dickspark på arbetare och knegare som gillar att peta in en feting då och då. Om man ska höja några skatter av folkhälsoskäl så tycker ju jag att till exempel läsk, dressing och snabbmat borde vara prioritering 1. Men det är klart, då kanske man gör några hamburgertillverkare från amerikat arga. Och speciellt företagsledare vill vi ju beveka på alla sätt och vis så att de gärna investerar i vårt stackars land.
En annan sak är ju att priset höjs efter vikten på enheten man köper vilket gör lössnuset ca. 10 spänn dyrare än portionssnuset. Ok att vissa förtappade själar snusar portionssnus och att de pröjsat osannolikt mycket för sina 24 g tidigare, ett visst mått av rättvisa ser jag ju. Men återigen, rent symboliskt är detta ytterligare en dickspark på mig och andra som snusar löst.
"Hujedanemej vad äckligt det ser ut när snuset rinner ner på tänderna på de smutsiga arbeidarna..."
Mmm, så kan det vara och det ser så mycket freeeeschare (notera stureplansstavningen) med portionssnus för då kan man lätt dölja det faktum att man pysslar med sådana anskrämligheter som snuseri. Tvi vale.
Fan ta er som röstade blått, era jävlar. (visst mått av skämt, visst mått av seriositet)
2. Riley-930 MED extender
Så har det då hänt. Snookerkön är betald, uthämtad och provspelad. Nu finns inga materiella hinder mer. Halvcenturiet bör uppnås inom en snar framtid (troooooligt)...
Är dock inte helt tillfredsställd, köfan spelar ju inte av sig själv vilket märktes mycket tydligt under the maiden voyage. Gjorde knappt en bolljävel. Men det kommer att ändras framöver, det lovar jag mig själv.
Fick i köpet även med en förlängare på ca. 22,5 cm med snabbgänga. Jävlarns bra och proffsigt.
"Så du fick en kö till dig själv och så en liten sak till tjejen också..."
Jovars, den ser ut som något potentiellt snuskigt och det passerar ju inte PS.-läsarna på biljardklubben direkt.
3. Fil. kand. i medie- och kommunikationsvetenskap.
Smarra på den alltså. Det har jag gjort åtminstone i huvudet de senaste dagarna. Låter gött tycker jag. Den förbannade examen som jag mest troligt krigat hårdare för än vad många andra har gjort. Till saken hör att jag tidigare misslyckats typ 4 gånger under en 3-årsperiod med att färdigställa en c-uppsats. Kamp och tung ångest blev ett livskoncept för mig. Tills nu.
Det som är än roligare är ju att jag tills nu aldrig fått VG på en hel termin på universitetet. Lägligt nog fixade jag det till den sista och kanske viktigaste. Riktigt skönt men samtidigt något underligt och ovant.
Jaja, 160 HSP senare var han färdig och ska "bara" fixa ett jobb nu.
Heippa!!
1. Snuspriset
Vad i helvete liksom?! Köpte min första dyrsnus häromdagen, 34 pix. Snusarna man petar in får vackert bli i storleken av en ärta. Men jag vägrar sluta av principiella skäl. Ska tamejfan begravas med en riktigt stor en. Som jag ser det kan man som snusare anta två olika positioner.
Den första har bland annat min far antagit. Han slutade tvärt av efter ca. 35 år som snusare. Han, och hans arbetskamrater med honom, tycker att borgarpacket inte ska tjäna några pengar på dom i alla fall. En god tanke kan man tycka. Min approach är en annan då jag ser höjningen av tobaksskatten - "på grund av folkhälsoskäl" - som en symbolisk dickspark på arbetare och knegare som gillar att peta in en feting då och då. Om man ska höja några skatter av folkhälsoskäl så tycker ju jag att till exempel läsk, dressing och snabbmat borde vara prioritering 1. Men det är klart, då kanske man gör några hamburgertillverkare från amerikat arga. Och speciellt företagsledare vill vi ju beveka på alla sätt och vis så att de gärna investerar i vårt stackars land.
En annan sak är ju att priset höjs efter vikten på enheten man köper vilket gör lössnuset ca. 10 spänn dyrare än portionssnuset. Ok att vissa förtappade själar snusar portionssnus och att de pröjsat osannolikt mycket för sina 24 g tidigare, ett visst mått av rättvisa ser jag ju. Men återigen, rent symboliskt är detta ytterligare en dickspark på mig och andra som snusar löst.
"Hujedanemej vad äckligt det ser ut när snuset rinner ner på tänderna på de smutsiga arbeidarna..."
Mmm, så kan det vara och det ser så mycket freeeeschare (notera stureplansstavningen) med portionssnus för då kan man lätt dölja det faktum att man pysslar med sådana anskrämligheter som snuseri. Tvi vale.
Fan ta er som röstade blått, era jävlar. (visst mått av skämt, visst mått av seriositet)
2. Riley-930 MED extender
Så har det då hänt. Snookerkön är betald, uthämtad och provspelad. Nu finns inga materiella hinder mer. Halvcenturiet bör uppnås inom en snar framtid (troooooligt)...
Är dock inte helt tillfredsställd, köfan spelar ju inte av sig själv vilket märktes mycket tydligt under the maiden voyage. Gjorde knappt en bolljävel. Men det kommer att ändras framöver, det lovar jag mig själv.
Fick i köpet även med en förlängare på ca. 22,5 cm med snabbgänga. Jävlarns bra och proffsigt.
"Så du fick en kö till dig själv och så en liten sak till tjejen också..."
Jovars, den ser ut som något potentiellt snuskigt och det passerar ju inte PS.-läsarna på biljardklubben direkt.
3. Fil. kand. i medie- och kommunikationsvetenskap.
Smarra på den alltså. Det har jag gjort åtminstone i huvudet de senaste dagarna. Låter gött tycker jag. Den förbannade examen som jag mest troligt krigat hårdare för än vad många andra har gjort. Till saken hör att jag tidigare misslyckats typ 4 gånger under en 3-årsperiod med att färdigställa en c-uppsats. Kamp och tung ångest blev ett livskoncept för mig. Tills nu.
Det som är än roligare är ju att jag tills nu aldrig fått VG på en hel termin på universitetet. Lägligt nog fixade jag det till den sista och kanske viktigaste. Riktigt skönt men samtidigt något underligt och ovant.
Jaja, 160 HSP senare var han färdig och ska "bara" fixa ett jobb nu.
Heippa!!
lördag, december 02, 2006
Från 26 till 30 och vidare till 48
Den oinvigde konnoterar säkerligen ovanstående nuffror till ålder. Och visst fan hade det här inlägget kunna handla om åldersnoja och bölande om det nalkande 30-talet. Men ICKE!
Det här inlägget handlar om det kanske roligaste som finns - Snooker.
För en tid sedan trodde jag att jag aldrig skulle ta mig över 30 strecket på ett break i snooker. 26 hade tangerats ett antal gånger men tekniken, fokuseringen och kunnandet fanns inte där. Tills i förrgår, apparantly. Trodde faktiskt inte att jag hade "det" i mig. Gjorde helt sonika en 30 serie, osannolikt nöjd blev jag av det. En stund senare gick, som det verkade, alla bollar i oavsett hur jag siktade eller stötte - resultatet blev ett 48 break. Sjuuuukt nöjd. Bara 2 poäng ifrån det halvmagiska halv-centuriet som i våras sattes upp som mål för året. Trodde så sent som 40 minuter innan (det som numer kommer att refereras till:) den klassiska 48:an inte att jag skulle vara i närheten.
Det sorgliga i det hela är ju att jag efter att ha presterat det här nästan osannolika direkt, och då menar jag direkt, började snegla och sukta efter något mer, något bättre, något högre. 50 serien var ju så nära...
Varför i helvete ska det vara så här hela jävla tiden? Man kan aldrig vara nöjd? Jag skyller som alla vet, alltid allting på dagens kapitalistiska samhälle. Kan vara en väl enkel undanflykt att skylla på något som är så stort att jag inte kan göra något åt det. Enkelt också för att jag själv slipper analysera mitt jag. Tvi vale.
- - -
Såg en hemsk dokumentär häromdagen också. China Blue. Kan rekommenderas. I den får man se hur den vidrigaste formen av kapitalism blandas upp och mixas med den vidrigaste formen av kommunism. Mitt i allt det hittar man ett gäng tjejer i 14-17 års åldern som bara vill göra rätt för sig och inte vanhedra sina familjer. Man blir gråtfärdig och samtidigt så förbannad att man vill slå sönder något.
För att fritt citera en filmrecensent (som jag glömt namnet på) som ångrade sitt betyg på den vansinnigt otäcka filmen Irreversible: "Om en film berör en så mycket måste den vara bra..."
Det här inlägget handlar om det kanske roligaste som finns - Snooker.
För en tid sedan trodde jag att jag aldrig skulle ta mig över 30 strecket på ett break i snooker. 26 hade tangerats ett antal gånger men tekniken, fokuseringen och kunnandet fanns inte där. Tills i förrgår, apparantly. Trodde faktiskt inte att jag hade "det" i mig. Gjorde helt sonika en 30 serie, osannolikt nöjd blev jag av det. En stund senare gick, som det verkade, alla bollar i oavsett hur jag siktade eller stötte - resultatet blev ett 48 break. Sjuuuukt nöjd. Bara 2 poäng ifrån det halvmagiska halv-centuriet som i våras sattes upp som mål för året. Trodde så sent som 40 minuter innan (det som numer kommer att refereras till:) den klassiska 48:an inte att jag skulle vara i närheten.
Det sorgliga i det hela är ju att jag efter att ha presterat det här nästan osannolika direkt, och då menar jag direkt, började snegla och sukta efter något mer, något bättre, något högre. 50 serien var ju så nära...
Varför i helvete ska det vara så här hela jävla tiden? Man kan aldrig vara nöjd? Jag skyller som alla vet, alltid allting på dagens kapitalistiska samhälle. Kan vara en väl enkel undanflykt att skylla på något som är så stort att jag inte kan göra något åt det. Enkelt också för att jag själv slipper analysera mitt jag. Tvi vale.
- - -
Såg en hemsk dokumentär häromdagen också. China Blue. Kan rekommenderas. I den får man se hur den vidrigaste formen av kapitalism blandas upp och mixas med den vidrigaste formen av kommunism. Mitt i allt det hittar man ett gäng tjejer i 14-17 års åldern som bara vill göra rätt för sig och inte vanhedra sina familjer. Man blir gråtfärdig och samtidigt så förbannad att man vill slå sönder något.
För att fritt citera en filmrecensent (som jag glömt namnet på) som ångrade sitt betyg på den vansinnigt otäcka filmen Irreversible: "Om en film berör en så mycket måste den vara bra..."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
