Ag.

Well, fotbollsturnering med Posten. Postcupen i väst eller något sådant hette den.

Med lånade fotbollsskor, utan benskydd (och en överladdning som hette duga) satte turneringen igång med en snabb 3-1 vinst. Givetvis utan något mål från Mr. Sharpsword. Sharpsword är/var nämligen värdelös på fotbollsplanen. Någon som blir förvånad?

Turneringen fortsatte utan någon endaste förlust under ordinarie tid. Finalen förlorades på straffar. Givetvis utan Mr. Sharpswords inblanding eftersom han kan vara det sämsta som stoppat in fötterna i ett par dubbade skor. Detta unikum i värdelöshet var förvisso på planen men fyllde där enbart ut en tröja. Typ.

Trots detta var det en förbannat rolig dag ute på någon av öarna i närheten. Det minst dåliga jag lyckades med var två klockrena glidtacklingar. Det "mest dåliga" jag lyckades med var två saker, den första var när jag sparkade ett hål i luften ungefär lika stort som globen vilket föranledde ett friläge, en dribblad målvakt och ett skott rakt i magen på demonliraren kongo-kim (alltså inget mål i baken). Den andra saken var när jag skulle rensa bort en boll mot en framrusande fi som gled emot mig varpå jag sparkade honom allt vad jag hade rakt i hans böjda knäskål. Jag skrek som ett barn och rullade av planen. Gör mycket ont än idag, undra om nåt är brutet, sprucket alternativt krossat?

Så här dagen efter kan man också tro att Mr. Sharpsword kan vara det sämst tränade köttstycket i fotbollshistorien. Att ta sig upp ur sängen och ner i en köksstol var som ett maraton för en invalid. Det enda som fanns var viljan.

(Låten för dagen, som också föranledde överladdningen: Audiobullys - We don´t care)

En höger på förmiddagen

Enligt en välrenommerad bajsblaska ska tydligen snus och ölskatten höjas efter nyår. Igen alltså. Det handlar om en krona eller två för respektive produkt, alltså inte nog för att jag ska sluta med någon av dem.

Men, precis som vid förra höjningen premieras portionssnusare ("ståkkålmare") eftersom höjningen baseras på tobaksvikten. Och visst får man vara portionssnusare om man vill det, men det är ju jävligt löjligt.

Öl blir dyrare. Lössnus blir dyrare.

Vin blir billigare. Portionssnus blir, om inte billigare så, inte speciellt mycket dyrare i alla fall.

I min värld är vin (med mycket nasalt i) en dryck för överklassen och öl är knegarnas livselixir. Portionssnus (gärna med lingon, hallon eller mintsmak) är något som överklassbratsen petar in för att vara rebelliska. Lössnus är knegarens micropaus i trädfällandet, dikesgrävandet eller cylinderbytet.

Jävligt lustigt är också att en högerregering använder sig av folkhälsoargument för dessa höjningar/sänkningar. Rent ideologiskt bör väl högerpolitik förlita sig på människors goda omdöme och rationella val?

Nåväl, det är ju inte så att jag förväntat mig något annat.

(Låtval under bloggskrivandet: Raised Fist - Stand up and fight)

Stockholmsnatt

En resa till hufvudstaden genomfördes förra helgen. Finns en del att berätta om den trots att mycket försvann i samband med magiska drycker.

Nåväl.

- - -

TORSDAGEN
Tåget gick vid 16-hugget så jag schtreeeeesade på extra mycket på jobbet, skippade lunchen och mörsade ut smått otroliga 82 stopp. Med en medåkare förvisso men var ändå klar typ 13.40 så jag hann med råge till tåget.

Väl inne på tåget tyckte jag först och främst att det var lite kvavt och varmt. Det var dock en felaktig upplevelse. Det var sjukt varmt och kvavt. Men jag är ju inte den som gnäller i onödan på sakers varande. Efter ungefär två timmars resande frågade jag konduktören/biljettrivaren när fläktarna skulle slås på. Det skulle dom inte för dom var ur funktion. Jaja. Funderade lite snabbt på att öppna fönstret men det fanns givetvis inget öppningsbart vid min sits. Hoppades att någon annan än jag skulle öppna och det gjordes lite då och då. Dock för sällan. Svetten rann som i en bastu med en finne vid hinken med vatten. Nåväl, hörlurarna åkte på för att man skulle slippa fokusera på hur otrevligt det var på tåget. Det hade nog gått ungefär 3-4 timmar av 5-timmarsresan. Någon snett bakom mig hade öppnat fönstret. Någon (kärringjävel i halvcenturieålder) går då fram till de som öppnat fönstret och får dom att stänga. Då brister det i mitt vanliga lugn. Jag blev tvungen att fråga vad i helvete dom håller på med. Svaret jag får av damen i fråga var att dom stänger fönstret. Varför? Det är ju varmt som satan i kupen! Jo, för det drar så mycket där dom sitter [en plats som för övrigt har egna fönster dom kan öppna] och då kan man ju få nackspärr. NACKSPÄRR!! Om jag innan svettades av värme så svettades jag nu av uppdämda aggressioner. Som tur är, är jag ingen aggressiv människa. Än. Nästa gång så smäller det...

Hur som helst. Parallellt med denna upplevelse på 95-kronorståget till baksidan föll det sig så att jag fick en reskamrat. Hon var också kring 50. Hade barn i min ålder. Vi pratade om ditt och datt. Hon var från början från Danmark. Mycket trevlig, insiktsfull och intressant. Det lustiga är att inte är den person som vanligtvis börjar prata med okända på spårvagnar och/eller tåg. Men det som är än lustigare är att det på mina senaste tågresor alltid har blivit så här. Jag har helt plötsligt befunnit mig i en diskussion med min närmaste medresenär. Jävligt ballt att sitta och diskutera vad fan som helst. Säga hej då efter någon timmes djupa diskussioner och inte ha en aning om vad personen heter men ändå veta extremt mycket om personen. Hur många barn dom har, vad dom jobbar med, vad dom jobbat med, vad och var dom har studerat, vad deras mor och farföräldrar gjorde under andra världkriget, vad deras barn gör och har gjort. Förbannat häftigt.

Efter att ha kommit fram blev det visst ett besök på någon trädgård där ajson å pille försökte sig på att rappa. Min vän pjotor hade visst kickoff med kavajochjeansbärarna på hans nya jobb. En öl eller två gick ner.


FREDAGEN
En lunch var inbokad med mamma till klockan tolv. Mötte upp henne, vi käkade lurre och snackade. Sen promenerade vi runt och runt, mest i närheten av den skolan hon för närvarande pluggar vid. Mycket trevligt att träffa mor min. Det var då jag märkte att sthlm inte "skrämmer" mig så mycket som det förr i världen. Har jag gått och blivit en storstadsmännska?! Tvi vale. Eller?! Man kunde ju tydligen göra som man gör annars, gå på samma sätt, prata om vad som helst och köpa kaffe. Utan att någon tittar konstigt på en. Det trodde jag då inte om sthlm.

Klockan tre skulle pjotskij anlända till de centrala delarna och vi skulle göra ett shoppingförsök. Det gick som det alltid gör i storstan. Åt helvete. Konstigt att dom har så många affärer men inget att sälja åt mig. Tamejtusan helt sjukt. Efter det blev det en gemytligt hak och bärs. Dom andra åt men inte jag. Dumt nog. Fyllan tilltog relativt fort. Fyra öl senare var en viss lapplänning berusad. Typ. Sen visade det sig att klockan var mycket så vi drog oss vidare mot någon invigningsfest eller vad det var. En källarlokal som fick 95kronorståget att kännas som svalbard. DRA ÅT HELVETE VAD VARMT DET VAR DÄR INNE, men 6 rejäla groggar gick lös på 50 spänn så det fick ju gå. Efter årets starkaste grogg yrade jag mig ut från stället för att äta något. Ett hamburgeri hittade jag någonstans, sen skulle jag gå tillbaka men insåg att jag gått vilse. På riktigt. Otroligt nog mötte jag festsällskapet när dom var på väg till nästa bygge. Det blev ett ställe mest känd för en av ägarna. En världsspelare med hockeyfrilla, snurrig målgest och karriärpeak 1994. [Någon du känner Iiiiiiiriiiiika?!]
Här slutar minnena för kvällen och klockan var väl kring XX.XX eller nåt.

LÖRDAGEN
Vaknade upp med oväntat lite ont i håret. Kan bero på att jag också har oväntat lite hår. Hur som helst. Dagen började jäkligt lugnt, men till slut bestämdes att vi skulle äta pizza i trakterna kring, ja vad vet jag, västerås eller nåt. "Dom har jättestora pizzor, inte så goda, men jättestora". Visst var pizzorna stora, rent jävulskt stora, och mycket riktigt inte så goda heller. Men nog fan åt jag upp hela. Tillbakaresa till lägenheten i närheten av abrahamsberg. Där The Landlord Karamazov började hinka bira. Men jag hade bestämt mig för att tjacka skor och stack mot sns lokaler på söder. Jag hade ju trots allt sett att de skulle ha en massiv rea med start klockan 18.00 och tills dess skulle jag ju hinna dit, med råge dessutom. Grejen var ju bara den att rean startade på det förbannade internettet och IRL-butiken stängde klockan 17.00. Jävligt oväntat att jag kom dit typ 17.45 då. Sur som fan vände jag åter mot abrahamsberg. I min vrede beställde jag sedan två par skor via deras internetsida. En öl eller 12 svaldes. Behöver väl inte nämna att fyllan blev avsevärd även denna tredje ölardag?! Denna kväll skulle vi på något ställe där (den kreddiga) M. Carlsson och A. Bell vände plattor. Grabbarna lirade sjuk bra musik och jag befann mig mycket oväntat på dansgolvet hela kvällen. Så jäkla full var jag tydligen eftersom jag inte ens dansar när jag är onykter. Men vad ska man göra när Stone Roses, Oasis och New Order/Joy Division pumpas ur högtalarna? Tjaaa, dansa och få en skvätt tinnitus som för övrigt i skrivande stund ännu håller i sig i mitt vänstra öra.

SÖNDAGEN
Vakna. Duscha. Klä på sig. Be om ursäkt för vad man nu kunnat ställa till med. Dra till tåget.

- - -

Summa summarum, en jäkligt rolig helg med gänget som man så ofta delat bägare med. Och helt oväntat var helgen som sig bör inte helt skandalfri. Men det får någon berörd skriva om.

Fuckin´ kullersten

Jag har alltid ogillat kullersten. Nu hatar jag skiten.

Nog fattar t o m jag, ett estetmiffo, att kullersten är vackert ungefär som en tulipan på en gräsplätt. Men sen då? Det verkar ta sjukt lång tid att lägga, vara drygt som tusan för kullerstens-läggaren och heller inget bra att vandra på för de med svaga anklar/ögon/knän. För att inte tala om vad kullerstenarna gör med postisens högra näve - pallkärran.

Man kan stapla pakethelvetena hur bra som helst men alltid lita på att någon av kullerstenarna sticker upp extra mycket just utanför en elektronikaffär/cd-affär så att alla paketen rasar i backen. Naturligtvis samtidigt som butikspersonalen råkar titta ut.

Det var ju någon smart typ som kom på att man medelst tokigt varm olja, lite sten och andra hemliga ingredienser kan göra något som heter asfalt. Asfalten är sjukt fin att gå på, helt plan och slät. Varför byta ut något bättre mot något sämre? Nä, men avloppsrör är ju faktiskt helt onödigt det med, tacka vet jag hinkar fyllda med bajs rakt ut genom fönstret - det är en jättebra lösning!

Mm, visst är det.

Fast det är klart, man ska inte underskatta kommersens krafter. Det finns massor av folk som kan lägga massor av pengar på "fina" saker som kanske inte är så jäkla praktiska. Eftersom dom/vi finns så finns det naturligtvis också vissa organiserade grupperingar som tillgodoser dessa "behov" (se t.ex. Maslow för att få lite perspektiv på resonemanget) för en viss mängd resurser. Någon skulle säkert mena på att det är sådana här saker som får hjulen att snurra runt och så vidare. Jag vägrar tro att det ska behöva vara så.

Avslutningsvis en uppmaning. Nästa gång du spatserar på kullersten, spotta ut en fet jävla snus eller snorloska i ren protest. Det gör i alla fall jag varje dag.

En hyllning

Ett stycke intervjuaktigt inslag i det enda måndagsnöjet en knegare har:

Ernst - Hur många är det som egentligen odlar morötter häromkring Närke nuförtiden?
Morotsodlaren - Tjaa, sex stycken men förut var det 30-35 stycken.
Ernst - Jaa du, var är världen på väg egentligen?! När kylskåpet där hemma är tomt på morötter känner jag mig väldigt fattig.

Jag säger då det, om inte Ernst var så jävla Ernst så skulle han ju inte vara Ernst. Tur som fan att han verkligen är det då!!

Dessa valmöjligheter alltså. Den fria världens förbannelse. Kapitalismens jävla ok.

Här är det helg och ledighet, har till och med en slant till övers i fickan, men vad tusan ska man göra då? Möjligheterna är nästintill oändliga. Så mycket att välja på att det troligtvis inte blir någonting gjort. Biljarden förstås men sen då?! Om man bara hade haft en sak att välja på hade ett val per definition blivit omöjligt och således mycket enklare. Vill gärna hävda att det hade skänkt frid i sinnet. Helgstressen hade inte funnits.

Trots detta är det bara helgen de allra flesta knegare ser fram emot. Vad fan är det liksom?!


Jaja, off to Milen.

Nya tider nalkades

Voi voi, att knega tär visst. På ryggen, på fritiden, på biljarden och på kärlekslivet. Nånå, inget att göra, bara kliva upp 04:40 och se glad ut traskandes till bussen innan P1 ens börjat sända.

Knega, knega, bära paket, knega, köra bil, luncha, knega...

Åka hemåt i rusningstrafiken för att komma hem en tolv timmar efter att man åkte. Hela tre timmar vaken "fritid" sedan sova klockan 21:00.

Gymma måndag och onsdag samt runda av veckan med löpning på fredagen. En har ju gått ner i vikt i alla fall.

Närå, jag är faktiskt inte bitter. He som gött att äntligen göra nåt vettigt, att jobba och få lön.

Det om sjävla livet som knegare.

Vad innebär kneget och hur är det kanske någon förtappad själ undrar. Jo, det innebär i korta drag att man börjar med en halvtimmes burknuffning på morgonen, alltså att sortera burar så att alla "sjusovare" har sitt gods på sin plats. Efter det ärofyllda uppdraget skall ens egna gods packas in i bilen och skjutas in i handdatorn (som är en bäste vän och ens värsta fiende på en och samma gång). Efter det dryga uppdraget som brukar skötas mellan 07:00 och 09:00 är det bara att vrida på bilnyckeln och trycka in P1 för att lyssna på friggin´ "Ring P1" och köra ut till ekelundsgatan vars första stoppet för dagen alltid är. Sen fortsätter dagen på samma vis tills bilfan är någotsånär tom på paket som ska köras ut men halvfull med paket som skulle hämtas in. Med de inhämtade paketen återvänder man till DIP:en (vad akronymen/förkortningen står för vet ingen - jag satsar på distributionsplats) och skickar paketen i en bur till närmsta lastbil som ska iväg till någon sorteringsanläggning.

Vill man lägga sig på den abstraktionsnivån kan man ju säga att jobbet är enformigt.

Vilken jäkla abstraktionsnivå du än lägger dig på så är jobbet i alla fall stressigt. Jag kör i runda slängar 55 stopp per dag, vilket innebär att om alla "kunderna" tjötar i 1 minut (60 sekunder) om att dom inte kan skriva på för det där paketet ska ju Olle på IT eller Bella på städ ha så blir jag ungefär 1 timme sen enligt beräkningarna. Detta händer åtminstone någon gång per dag och eftersom jag kör samma område varje dag kan man ju tycka att de flesta borde fatta att jag vill ha en påskrift och absolut inget annat. SPECIELLT inte nåt jävla klagomål om att "oj vad ful min handstil blir på din handdator" eller kvinnornas favorit "men gud, det ser ju ut som att en 2/3/4-åring har skrivit" - DET SKITER VÄL JAG I JÄVLA MUPPAR!!! Rita en jävla hitlermusch 4 all i care. Vem fan bryr sig om hur autografen ser ut liksom? Kanske Linda Rosing.

Skönt nu fick jag ur mig det så slipper jag säga det åt nästa nöt som kläcker ur sig den kommentaren.

Nånå, förutom det jag nyss spydde upp här ovan så är jobbet rätt schysst, desto vassare man blir på att packa desto softare dagar kommer man att få och till slut till och med komma in i förtid så att säga, vilket innebär mer fritid osv. Det absolut bästa är trots allt, något blödigt, att tjommarna som jobbar på bygget är jävligt goa och trevliga. En organisationsteoretiker (med sociologi/psykologi som bas) skulle nog påstå att det är en god blandning av individer och personligheter. I agree.

Såååå, råkar ni stöta på en postis (homosexuell på grekiska för övrigt) gör mötet så kort och vänligt som möjligt så gör ni i alla fall den snubbens/snubbinnans arbete enklare.

Sayonara fukkers.

Snuskonst

Arbete besegrar allt

Så fick han sitt jobb till slut. Han går i "Pappa-Dahnnjels" fotspår och blir chaufför på poståkeriet. Fint med ett kneg och en månadslön.

Det blir en del biljard i helgen. Kan bli svårt att hinna med det framöver då transporten till och från jobbet beräknas ta 2 h/dag. Smarrigt värre.

Finns ett gym på bygget så nu blir det att börja gymma också. Mest för att inte vara så jävla blekfet hela livet men även lite för att palla med jobbet också. Biljardspelandet kanske också gynnas av att man uppgraderar konditionen från värdelös till dålig.

Det stora dilemmat är dock hur fan man ska hinna spela biljard, det är något tidskrävande. Tänkte ju börja tävla till hösten, jaja...

Arbete besegrar allt!!

Inte för att vara sån men...

http://www.aftonbladet.se/vss/stockholm/story/0,2789,1080862,00.html

Något måste hända och någon måste nog avgå!!

- - -

Blogger ämnar fortfarande inte godta mina alster.

- - -

Alla som missade 9-ball SM i helgen missade verkligen något. Kanske speciellt läsken för 30 spänn glaset.

Glömde visst...

Jag fick inte jobbet på SVT. Fortfarande arbetslös. Mitt liv går nu ut på att diska. Man måste hålla sig aktiv, annars går det utför...

suck.

Snuskonst

Här skulle det efterlängtade (nåja) konstinlägget publiceras men Blogger har tydligen inte för avsikt att låta mina alster komma ut i cyberspejs. Jaja.

Min kära sambo vann två fribiljetter till en satans film om en snubbe med en smärre mutation, del tre. HELVETE så dålig den filmen var.

Att gratis är lika med gott stämmer inte alltid.

Ett irriterande moment i vardagen

Jag brukar vara rätt bra på att ha förståelse för ovanligheter. Om någon är långsam i bankomatkön kan denne ha någon synskada eller dylikt. Går någon för sakta kan ju denne ha parkinsons eller titanknä.

Men, helveten som spelar musik på vagnar/bussar på sina mobiler UTAN att bruka sig av hörlurar har jag ingen som helst förståelse för. Jag avskyr dem! I 9 av 10 fall är dessa personer under 18 år vilket också stärker min idé om ständigt utegångsförbud för personer upp till 18 år.

Nåväl. Hur fan kommer det sig att alla dessa idiåtas också spelar dålig musik? Britney, balkanmusik, irans topphits och eminem från 1999. Fakk it. Från och med nu ska jag uppmana alla dessa nötter att antingen stänga av eller ta på sig hörlurar. Hade jag vart aggresiv hade jag troligtvis spöat dem. Men men...

Sån där utfrågning

Var på en sån där intervju. Ett tillfälle/risk att visa vem man är och om denne person nu är lämplig för en viss tjänst. För att berätta hur det gick för mig ska ett "frame" snooker användas som metafor.

- - -

Öppningsstöten gick bra. Jag prickade den yttersta bollen i kakan varefter egon passerade mellan blå och rosa för att sedan lägga sig bakom grön men inte kloss och heller inte pressvall. En glipa lämnades till en klar boll i svarts högra hörn (sett från kvarterslinjen). Bra, men långt ifrån perfekt.

Efter att motståndaren börjat lite trevande med några halvsäkra stötar lyckades jag med en ganska svår ingångsstöt. Efterläget blev dock halvtaskigt. Skrapade ändå ihop ett break på 12 poäng genom att göra fyra bollar (röd-blå-röd-blå) och spränga upp en liten del av kakan med en praktstöt. Turen var dock inte på min sida och jag fick en duktig bakmask med "touching ball" varefter en safestöt var det enda alternativet.

Någonstans i mitten av framet, med 7 röda bollar kvar, lyckas jag göra röd och sedan smaska in en svår och lång diagonal blå och för att sedan få ett perfekt efterläge på en trio av röda vid svart. Här gör jag mitt högsta break för dagen på 30 salta pinnar. Skön känsla att komma över den gränsen i alla fall.

Det är dock efter denna 30-serie som hela helvetet bryter lös. Jag bestämmer mig efter lite tveksamheter att försöka mig på en halvsvår röd boll mot svarts vänstra hörn med efterföljande automatiska uppsprängning. Koncentrationen verkar vara på topp, köföringen sitter som gjutet och i huvudet är bollen redan i och kakan uppsprängd. Jag laddar ordentligt, vill att det smäller till så där härligt i fickan...

Vad som händer sedan kan bäst illustreras med en scen ur Trainspotting där Begbie försöker lira lite pool på bakfyllan medan någon öppnar en chipspåse.

Typ.

Milt sagt trampade jag i klaveret, färgburken och gick därefter under en stege. Motståndaren har nu hela kakan uppsprängd, en boll nästan i hål och svart på pricken. Motspelaren går in och rensar upp rätt bra. Nu måste det till två snookers för att jag ska kunna vinna framet. Jag lyckas med en praktsafe men motståndaren är på hugget och missar ingenting. Jag kämpar och krigar för att få till svåra lägen för motståndaren, men det verkar som förgjort. Min motståndare puttar till slut i grön-brun-blå för att säkra vinsten. Det är bara att erkänna sig besegrad mot en motståndare som är på lite för bra snookerhumör. Förhoppningsvis kom jag undan med hedern i behåll som en "good sport" i alla fall.

- - -

Frågan är ju nu om detta målade upp situationen, jag tror det i alla fall. Jag gjorde definitivt ingen succé men gjorde heller inte bort mig helt och hållet. Chansen finns att jobbet kan bli mitt. Troligtvis inte, men hoppet är väl det sista som överger en?!

Röd mentalitet

Ja, det vore väl synd och skam om jag i och med bilden här i bloggen inte skrev något idag. Men någon (något?!) nöt utefter avenyn påkallade sig uppmärksamhet och eftersom jag inte är en våldsam person, vilket dumjäveln ska vara glad för, så passar väl ett sött litet snällt blogginlägg bra.

Äckelschteekarn stod där och sopade gatan och höll ett plakat som lydde: "Vi städar upp efter packet" och nedanför fanns några överkryssade loggor för diverse vänsterinstitutioner. Troligtvis det enda han "städat" själv och plakatet hade säkert pappa betalat och mamma skrivit. Hoppas den jäveln vaknar med valkar i händerna imorgon.

Naturligtvis var det någon annan som prompt skulle vifta med en jänkarflagga bakom vänsterpartiets lilla scen under de tal som hölls. Som sagt, tur att jag inte är våldsam av mig.

Så jävla onödigt att häckla en dag som denna. Å andra sidan kanske det bara var jag och min partner som uppmärksammade det hela.

Hur som helst. När det gäller sådana här arbetar/socialist/kommunistprylar undrar jag vad min farfar hade sagt och tyckt. Så här efter hans bortgång har jag börjat identifiera mig mer och mer med honom, en sann arbetare som läste Norrskensflamman och röstade på APK. Vette fan om han någonsin gått i något tåg, demonstrerat och sjungit internationalen. Troligtvis inte eftersom han nog inte hade tid med sånt "trams". Det fanns ju ved att huggas, traktorer att lagas och snö att skotta.

För mig känns det alltså lite underligt med demonstrationståg. Jag är ju inte killen som sjunger mitt i stan, fuck it, jag sjunger inte ens i duschen och sjöng heller inte idag. Nog vet jag att dagen som sådan är viktig och symbolisk på liknande sätt som en Che Guevara-tischa kan vara. Men en Che Guevara-tischa kan ju också vara ett jävligt påklistrat statement som gäller ungefär lika länge som tischan är borta från tvättkorgen. Jag hoppas att jag är tillräckligt mycket arbeidare i min vardag och i mina vardagliga göromål och val, trots att jag inte sjöng idag och kan klassas som akademiker och i framtiden säkerligen som medelklass. Jag vill gärna tro att arbetarlabeln inte bestäms av engagemangsgrad vid 1:a maj, i såna fall är jag ju rökt.

- - -

Dagen till ära vill jag "promota" en gammal klasskompis till mig som gör skön och arg hip-hop: Menteroja. Uselt nog har jag bara köpt en av hans plattor men den är riktigt bra. Skivan jag köpte heter "Escaping from the artificial" och spåret "Strike back" känns speciellt relevant efter dagens upplevelser. Det kanske bästa är att han gör skiten själv utan något bolag i ryggen, han knegar och står i för att kunna trycka upp plattorna. Något utav en vardagshjälte, fast han själv skulle nog inte gilla om jag kallade honom för det.

Kolla in:
www.menteroja.net samt http://myspace.com/menteroja

---
EDIT: Han hade visst ett bolag bakom sig nu: www.boilingpandas.se
---

Domedagen

I brist på bättre fantasi måste man sno rubriker. Well.

Jobbade som vanligt på paletten i går. Café-Eva frågade om hon skulle stänga/låsa ytterdörren när hon gick efter att föreställningen börjat. Nej då, tyckte jag. Och gud vad jag ångrade mig när en skata flög in i byggnaden. Det var jag och skatan. Ensamma. Jag VET att han/hon var ute efter mina ögon.

Svetten lackade och jag tog med mig en kudde för att försvara den mig i den kommande ögonpicks-attacken. I 15-20 minuter hade vi en "stare-down". Mitt i ställningskriget kom det en inte så fjollig snubbe som vågade gå i närheten av skatjäveln. Han skulle rädda mig. Trodde jag. Han öppnade en till dörr och tyckte det var nog. Va fan liksom?! 5 minuter "stare-down" till och sen tog jag mod till mig att från utsidan av fönstret skrämma det äckliga djuret att flyga ut.

Efter ungefär en timme hade nerverna krupit under huden igen.

Det som är riktigt tragiskt är att allt detta är sant, och det förstår nog dom flesta som någon gång gått med mig på stan och mött duvpatrullerna. Fy fan för fåglar alltså. Summan av kardemumman: 1. Folk som matar fågeljävlar inom tätbebyggt område borde skjutas alternativt straffas hårt. 2. Fåglar som äter och bebor tätbebyggt område borde skjutas OCH bestraffas hårt. Inte nödvändigtvis i den ordningen...

- - -

På måndag drar jag norrut till det förlovande landet. Skönt att slippa den här jävla sommarvärmen och få uppleva det som egentligen är vår. Agendan för de 12 dagarna i Kiruna/Tornedalen består av skoterkörning, korvgrillning, öldrickning och bastubadande. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Det går inte att beskriva i ord hur gött det kommer att bli.

- - -

Konstverkandet är en krävande process men snart publiceras något i alla fall...för alla er som väntat tålmodigt. ;-)

Hög igenkänningsfaktor

"Adaptation" var nästan lite bättre än vad jag kom ihåg. Detta trots att den "ballade" ur i slutet. Skiten med blomknark och liggning mellan den cityslicka kvinnan och en toothless-redneck är inte min favoritdel i rullen.

Det som däremot är bra, rent skitbra, är hur filmen lyckas visualisera den tunga TUNGA prestationsångest som Charlie Kaufman känner. Och det var nog förmodligen det som fångade mig första gången jag såg den. Då höll jag på med uppsatsen from hell och ångesten som då grodde var av C.K.-karaktär. Jag kommer ihåg hur det kändes. Än tydligare kommer jag ihåg hur det kändes att bli av med ångesten. En jävla bra känsla.

Nåväl, krocken var jävligt salt och oväntad. Igen.

Filmen var inte så ogreppbar och svår som jag kom ihåg det.

En annan av mina absoluta favvorullar gick visst också på TV igår - American Psycho. Den orkade jag dock inte se men den är som rolig. Om man nu är på det morbida humöret.

Jaja, har tagit ett beslut om att här på bloggen, inom en inte alltför avlägsen framtid, ställa ut mina konstverk. Hehe. Det ni!

Filmtips

ninnaninnanininininnananannininini....

Just ja, det var visst boktipset eller liknande som körde den fina jingeln.

Well. Filmen "Adaptation" (som visas på någon av SVT:s eminenta kanyler* kl. 21.15 idag, lördag 17:e mars) är vass. Kanske lite svårförståelig och inte en A till B film, dock utan att bli Lynch-ig, men riktigt vass. Vill minnas att det är en krockscen i filmen som är sjukt bra gjord. Nicolas Cage gör i filmen vad som numer kan benämnas som en Eddie Murchy (- Murphy heter han ju... - Vet jag väl).

I looooove intertextualiseringar. Här slog jag till med två i en. Varsågoda!

- - -
* Lillasyster a.k.a. lill-säpo - det råkade jag se på jobbets TV så ids inte hetta om licensen.

Så här dagarna efter...

...den stora kvinnodagen står att läsa i aftonblaskan:

"– Det är osunt och flickan riskerar men för livet, säger ordförande Christer Englund till Svenska Dagbladet."

Detta angående att en liten tioårig tös ska få spela en a-lagsmatch i damhockeyligan. Ohhh. Ramaskri och moralpanik. Småchippar lirar hockey varje dag, några skadar sig några gör det inte. Någon jävel tror sig vara nästa Gretzky (eller Roth för att vara någotsånär jämställd) och den näste brakar in med huvudet före i sargen. Skit händer när hockey ska spelas.

Men hur som helst, en målvakt är förvisso utsatt då utespelarna skjuter puckar mot en. Ibland t.o.m. medelst SLAGSKOTT!!!

Nåväl. Inte nu för att såga damishockey eller så, men hade tösabiten ställt upp för Linköpings HC i slutspelet för snubbar - då hade jag ställt upp på Englunds uttalande. Klart som korvspad att hon kan få ett skott i halsen. Men det kan hon även få på 10-åringarnas träningar, nästan större risk där. Tioåringar är enligt mina erfarenheter mer benägna att skjuta mot kryssen och detta utan att ha full pejl på siktet i bössan i jämförelse med vuxna och mer mogna ishockeymänniskor som skjuter efter isen intill stolparna.

Nä, "men för livet" låter heeeeelt sinnessjukt, minne för livet låter mer rimligt.

Förhoppningsvis behöver jag inte skriva en uppföljare på detta inlägg om hur fel jag hade...

- - -

Kollade en musikal igår ('Into the woods' på Balettakademien i GBG - book your tickets for tonight NOW!). Imponerad av folk som kan sånt som jag inte kan, typ klä sig i tighta kläder, sjunga, skådespela och dansa. Å andra sidan spöar jag nog skiten ur ensemblen i biljard. Alltid nåt!

Vändningen kom kanske med en 7:a

Mina trogna läsare läste för ett tag sedan om att jag aldrig åkt med de nya vagnarna. Som amen i kyrkan var det väl själva fan att vagnen jag åkte hem med den dagen var en ny vagn. Inte speciellt imponerad av den dock. Trodde den skulle vara rymlig och tyst. Icke. Den luktade ny men vad gör väl det när det är trångt?

Nyvagnsturen medförde dock (vill jag i alla fall inbilla mig) ett jobberbjudande from nowhere. Familjefadern Dahnnjel gave me an offer i couldnt refuse. Eller så var det väl inte riktigt men ett litet läge till ett mån-fre/7-4 kneg. Sweet. Ska bara knåpa ihop ett CV och skicka till någon snubbe, sen får vi se.

Tråkigt nog försvann ju mitt perfekta CV i den stora datorkraschen och den funkar inte än heller men någon kommer och hämtar den på måndag mellan 16-19 (je rajt) för att skeppa vidare den till reparationen. Skönt att man har ett "jobb" som är så lugnt att man kan knåpa ihop bloggar och jobbansökningar och få betalt för det.