Det trodde jag då aldrig

Men nu har jag väl mer eller mindre skitit i det blå, gröna och det gula skåpet i och med ett sorts medgivande till en eventuell flytt till sthlm.

Men jaja, vad ska en göra när det inte finns några jobb för min bättre hälft - he bara å krypa till korset. Sthlm blir dock inte ngn långvarig lösning - om det nu blir en lösning överhuvudtaget, jag bor ju int där än - bara så man får in foten i branschen.

Hur som helst är det ju trots allt en c-kurs på en termin mellan mig och craptown. Alltid nåt.

Spelade biljard idag. Var sämre än när jag började spela för ganska exakt ett år sen. Upplyftande. Måste spela imorrn med för att se om jag verkligen tappat så mkt.

För att fortsätta på den här dagboksbloggen så kan jag nämna att min näsjävel håller på att vittra sönder. Det hade kunnat vara lite The Eagles-häftigt med kokain men icke. Det är Leif "Loket" Olsson sexigt med en salt förkylning och torr lappländsk luft. Wow. Jean Pierre Barda ansiktskräm löser bekymret åtminstone temporärt. Well, nu har jag tamejfan lättat hjärtat nog för ikväll.

Mitt i all friidrott

...blidde det visst ett riktigt tungt bakslag för min del.

C-uppsatsen som jag pysslat med hela sommaren i godan tro om slutmålet som var ett seminarium i Helltown, Småland den 21:a augusti gick i stöpet. Hade jag varit några kilo tyngre mellan öron och ögon så hade jag säkerligen förstått att uppsatsidéen hela tiden riktades mot en återvändsgränd. Skiten krackelerade, kan man säga. Svår misär alltså.

Well, eftersom jag numer bara har ett enda j-a mål med livet - att kirra uppsatshelvetet - så skickade jag iväg en mejlfråga till den alltid så snälla Johannison om det eventuellt fanns lediga platser på c-kursen nu i höst. Det fanns det visst och ett välkomstbrev är nu på väg.

Varje mynt har två sidor. Trist bara att den ena erbjöd en resa tillbaka i tiden på ungefär 2-3 år. Men vad gör man inte för att kunna titulera sig som filosofie kandidat i medie- och kommunikationsvetenskap? Tydligen det mesta inklusive Litteraturstudier a´ 5p, Vetenskapsteori a´ 5p samt Projektarbete a´5p. Sköne.

Nånå. JMG var ju trots allt platsen där jag fick tillbaka nåt sorts förtroende för den så kallade klassresan och möjligheterna att göra en sådan för en vanlig j-a lapplänning.

Jaja, nästa gång en blogg kommer upp kanske den är skriven i den där förbannade MKV-datasalen bland allt "pack". :-D Hur som helst får man ju då nöjet att följa nästa års IP-studenter på nära håll när dem ska göra den sista Komin-dagen ever och den stress det innebär. Ska bli skadeglatt iaf!

Brokeback Mountain

Nästan en sån resa blev det för mig och my main man Björte. Fast utan det homosexuella sexet och utan cowboysar-livet på ett berg.

Det vi egentligen gjorde var att åka iväg en sväng. Jag visste från början inte ens vars vi skulle men efter första rondellen i tynnered luskade jag ut att det var till Norges Stockholm vi skulle. Oschlo för den som inte löste minigåtan.

Eftersom inte någon visste var vi skulle så blev det naturligtvis en liten på spåret tävling för min kära sambo. Jag fotade med mobilen och skickade kryptiska meddelanden utefter hela vägen. Hon knäckte svaret när vi redan hade varit i Oslo ett bra tag och Winnerbäck-ledtråden släpptes.

Ty vi lullade på Karl Johan(n). Vi var faktiskt också i slottsparken och knäckte pilsner. Folk tittade konstigt på oss. Antingen var det för att dem luktade till sig svenskefaen eller så är det typ dödsstraff för att dricka öl på allmän plats i Norway. Hur som helst var det iaf ingen som ofredade oss.

Well. Norge och Oslo alltså. Två riktigt sjuka saker upptäckte jag i vårt västra (och på vissa ställen vårt norra också) grannland.

1. När man inte ska gå över de bevakade övergångsställena så är det två röda gubbar och inte en som i svääähje. Funderade först på att det möjligtvis handlade om det ekonomiska att ha likadana lysen för pedestrianerna som för de motorburna men min elektrikervän menade att de inte var likadana. För övrigt så ändrade lamporna till grönt helt ljudlöst vilket gjorde att man ibland stod kvar så där fånigt länge - SVENSKEFAEN!! typ. Råkar någon sitta inne med en teori eller rentav svaret på detta så skäms inte för att skriva en kommentar!

2. En largepizza + hemkörning till hotellet skulle ha kostat (för vi köpte förstås inte det) 300 norska fula ihåliga enkronor. Fy satan att det alltså blir, typ, 353 snygga o-ihåliga svenska enkronor. Fatta själv hur sjukt det är!! Pizza i Norge motsvarar typ gåslever i Sverige. Kravattbärare lär ha olika kostvanor inom norden. jaja. Undra just va fan man äter när man är tokbakis i Norge? Möjligtvis Subway eftersom det sjukt nog var det billigaste vi hittade att fylla truten med. Då fattar kanske ni som inte varit i Norge och reflekterat över matpriserna hur innittihelivitti dyrt det är där. Ni bör dock ha ätit på Subway i Sverige för att haja jämförelsen. Men men.

En annan grejj. Jag tror att jag fick solsting också. Snacka otuff man känner sig då. Skallebank järnet och det perifera seendet försämrades med typ 50 %. Jag tål nog inte Norge. Eller, så beror det på bristen på solsken innan resan som mynnade ut i en dramatisk krock av bara solsken vilket kulminerade på en sorts betonggris (som var helt annan än dem som finns i Sverige för övrigt) vid schtooorbåten och den taxfreeshop som fanns där nedan. En vart som tvungen att köpa sån där mineralvatten för 22 salta ihåliga norska enkronor. Blir la typ 27 svenska. Återigen, det är förbannat dyrt i Norge. Norge är rätt ok ändå förutsatt att man har med sig sin sugardaddy (Björte) som snällt öppnar pluskan och flashar platinakortet. Hehe, neeee så var det inte riktigt, men nästan det var ett helt vanligt Svenskt jävla visakort som visst inte funkade i alla Norska ajtomater. Skräll, allt ska vara helt annorlunda i Norge.

Åtminstone inlämnat

Men det känns som att man lämnat ifrån sig en del av sig själv och sitt intellekt. Det värsta är ju förstås att någon annan ska bedöma detta, både examinatorer och opponenter, och alla kommentarer blir således ett litet angrepp mot en själv:

Ni kanske skulle ha gjort så här... = Du kanske borde sluta med ditt sätt att vara...
Det här tycker vi inte passar in... = Du kanske borde ge fan i akademiska studier...
Layouten är ganska tråkig... = Du är ful och din skallighet är horribel...

Tjaa, vad fan ska man göra?!
Det är bara att bryta i hop och komma igen. Skiten ska ju trots allt presenteras för uppdragsgivarna också. Kul jul att det är akademiker man ska presentera för.

Jaja, för er som inte fattar något om det här så har jag och kompanjonen lämnat in ett sorts projektarbete, typ som en B-uppsats.

Söndagen

Nu behöver jag inte skämmas för att Göran klarat biffen men inte jag. Jag har nämligen lyckats göra ett spräng-leg i 9-ball. Förfarandet var som sådant att jag endast sprängde i sjuan men rensade sedan av hela bordet. En liten kilometerstolpe för en biljardspelare. Bollarna la sig förvisso rätt fördelaktigt men ändå. Jag misslyckades med dessängen från fyran så femman och sexan var tvungna att tersas i rätt snävt. Åttan låg i stort sett i ett hörnhål och nian låg nära pricken så de två sista var mest psykiskt svåra men egentligen enkla bollar.

Hur som helst är det skönt att äntligen kunna säga att man gjort ett sprängleg. Nu må jag börja kriga på årets mål i snooker: 50 i ett break. Helt omöjligt ska det inte vara men det krävs en del träning som vanligt. Milen har i och för sig lyckats fixa fram en borste till snookerbordet så nu kan man i alla fall få bordet hyffsat inför varje träningstillfälle.

...and now it´s snookertime!!

Dagen som vi alla väntat på

Nåja.

Jag ställde upp i en biljardturnering igår. Pyntade 100 bagis för tävlingen och 20 för ett handicapkort. 1+1=2. Det var alltså en handicap-turnering. Handicap i biljard kan jämföras med handicap i golf.

I turneringen spelades femma-nia (femman 1 poäng och nian 2 poäng i övrigt nineball regler) till 21. Högsta möjliga handicap för sämsta möjliga spelare är 16 poäng från början. Jag trodde att jag skulle hamna på 10-12. Men nej då, efter en kuppartad förhandling med ärkemongot (alla som hängt på biljardklubben vet vem som menas) inblandad hamnade jag helt sonika på 8. Va fan. Hur skulle jag handskas med det handicapet månntro?!

Well, i första matchen fick jag möta själva tävlingsledaren och således också en relativt rutinerad, men otränad 10-hcp:are. Efter en mycket nervös start och nervöst spel låg jag helt plötsligt under med 15-9 och motståndaren hade en given nia i hörfickan men snubben råkade få en överstöt och följde med nian ner i hålet med egon. Enligt reglerna skall då nian återplaceras på "pricken" och jag ska få handboll, men kutym i dessa sammanhang är att man då "skänker" nian, vilket han också gjorde. Jag har för mig att ställningen efter det lägget blev15-12 eller så. Efter mer nervöst spel från min sida och slarv från motståndaren tror jag minsann att vi kom till 17-17. Till slut så vann jag i alla fall min premiärmatch med 21-19 eller nåt sånt. Jävulskt skönt men så jäkla nervöst det var. Det trodde jag inte.

I och med vinsten hade jag hur som helst uppnått målet med turneringen som också var av karaktären "dubbelcup" - om det nu säger någon någonting - men det innebar i alla fall att jag vid två förluster skulle vara utslagen och vid minst en vinst skulle jag få spela minst tre matcher. Målet för dagen var också att få lira tre matcher. Tro´t eller ej men jag fick tamejtusan lira fyra matcher varav den sista var en kvartsfinal. De tidigare två matcherna var jämna och jag drog det längsta strået i en match och torskade i den andra. I kvarsfinalen mötte jag en tjej som föregående helg varit i Helsingborg och spelat SM. Hon hade handicap 3 och var också den första spelaren jag mötte denna dag med lägre handicap än vad jag hade. Skumt. Här åkte jag på patrull och torskade med 15-21 trots att nerverna lagt sig under späcklagrena som sig bör. Hon var helt enkelt för bra och hade nog också ytterligare växlar att lägga i vid behov.

Well. Turneringen var i sig en liten vinst för mig då jag trots allt vann två matcher och bemästrade mitt handicap hyffsat. Med mycket stor säkerhet kommer jag att spela fler liknande tävlingar. Måste bara spara ihop pengar till dem...

Efter regn kommer mer regn

Men sen kommer tamejfan solen. Det måste den göra.

I Boston Bruins fall består solskenets ljuva strålar och värme av en lite pojkvasker från Quebec. Patrice Bergeron heter han. Spolingen är född 1985, och är således inne på sitt 21:a levnadsår. I natt gjorde han sitt 30:e och 31:a mål för säsongen. I och med det 30:e målet är han den yngsta någonsin i Bruins historia att nå den "milstolpen". Rätt stort i och med att laget trots allt är ett Original six lag och börjar nå tresiffrigt vad gäller åldern.

Hur som helst. För de som håller sig någotsånär uppdaterade vad gäller NHL-hockey vet att mitt favoritlag har gjort allt annat än succé det här året och kämpar nu som bäst för att komma så långt ner som möjligt i tabellen och då få fördelen att drafta tidigt, helst först.

Innan säsongen satte igång hade ledningen för laget en briljant idé om att inte skriva kontrakt med så många spelare i tron om att pågående förhandlingar om ett lönetak skulle göra så att det fanns ett tokigt överflöd av duktiga spelare som man skulle kunna norpa åt sig och bygga ett slagkraftigt lag. Allt gick åt helvete. Lönetaket kom förvisso men därtill kom också en lönesänkning på typ 20-30 % för alla spelare vilket gjorde att de flesta lagen kunde behålla sina stjärnlirare och där stog Bruins med endast ett fåtal spelare kontrakterade.

Man hade i och för sig kvar grundstenar i lagbygget såsom Joe Thornton, Sergei Samsonov och Andrew Raycroft (de två senare som bägge förärats med en Calder Trophy som årets rookie, SS 1997 och AR 2004). Gud från Kungälv - Per Johan Axelsson - skrev på ett nytt kontrakt. Det såg trots missbedömningarna hyffsat ljust ut. En second-line-center vid namn Alexei Zhamnov lyckades man kontraktera plus några rutinerade rävar. Som supporter började man nästan tro på att laget byggdes för att vinna Stanley Cup. Det gjorde dem säkert också men lagen om all jävlighet hade man glömt att ha med i beräkningarna.

En efter en blev spelarna skadade. Zhamnov hann göra typ 10 poäng på 20 matcher innan den veka rysskroppen sa stopp för säsongen. Samsonov, eller glasryssen som han också kallas, var naturligtvis skadad lite från och till. Leetch, Boynton, Moran och även Axelsson fick också skador som gjorde att de missade matcher. Bruins har under säsongen alltså haft en hel jäkla massa skador på rätt så viktiga spelare. Laget förlorade massor av matcher och ledningen fick än fler briljanta idéer. De gjorde det otänkbara och tradade iväg Thornton mot tre stycken dussinlirare från San José. De tradade även iväg Samsonov mot en halvtaskig center och ett hyffsat löfte.

Det som en gång varit framtiden för Boston Bruins fanns helt plötsligt inte kvar. Bytt är bytt kommer aldrig mer tillbaka (vilket jag fortfarande har svårt att smälta).

Men i den här misären kliver en fjunig lite fransk-kanadensare fram och spelar som man önskar att de bortbytta stjärnlirarna kunnat göra men inte gjort. Han är en av de yngsta i truppen men bär laget på sina axlar. Han tacklas, assisterar mål, gör mål och speedskejtar.

Tips: Kolla in Bruins officiella site för en Bergeronsk förnedring av det äckligaste lagets kanske äckligaste back. That´s how hockey is supposed to be played.

Patrice draftades sent för att inget lags scouter trodde att han skulle kunna bli något. Han fick vara med på Bruins training camp - "för att se och lära inför framtiden" - men gjorde så stort intryck på tränarstaben att han fick kontrakt och plats i truppen. Han var en av få spelare som fick godkänt efter det senaste miserabla slutspelet. Mr. Bergeron är alltså en sån där framgångsaga som nästan bara finns på andra sidan pölen.

Patrice Bergeron är en Bruins-supporters ljuskägla i mörkret. Patrice kan vara den som till slut får Bruins att slå ut dem äckliga jävlarna från Montreal. Patrice kan vara den som till slut ser till att Stanleys buckla än en gång kommer till Boston. Patrice kan vara en av de som får äran att få sin tröja upphissad i taket på TD Banknorth Garden. Må nu för fan Orr, Neely, Bourque och andra högre väsen se till att han får vara kvar i Beantown.

Bror Henrik

Tur för honom att han inte hette Daniel.
Det hade blitt otäckt.

Bror Henrik var en gång en framgångsrik ekonomijournalist på GT (hrm) och sedan också på Reuters. Nu är han dominikanmunk (munk åtminstone).
Snubben har helt sonika avlagt löften till gud om att inte äga något och att absolut inte ta på sig själv eller på någon annan i sexuella syften. Jag nämnde något om Maslows behovstrappa igår och inser idag att jag är ett par ljusår ifrån steg 5 i jämförelse med Bror Henrik.

Munkjeveln hade i sitt tidigare liv som journalistslyngel med ekonomi som huvudintresse mest troligt en hel del cash på banken och en hel del prylar som han brukade flasha inför sina beundrande vänner och väninnor. Säkerligen ägnade de sig också åt att ta på varandra framför flatscreenskärmen.

Han hade, vad man skulle kunna kalla, allt. Han övergav det för något helt annat, något helt oväntat och något helt underbart. Tydligen. Han var nöjd, glad och tillfreds med sitt nya antionanistliv. Jag kan inte låta bli att bli imponerad att han vågade. Han vågade och han vann. Stort alltså.

Det här såg jag på nyheterna i morse. Töfft värre.

Alice in Chains - mitt gamla favvoband - är nu klart för Hultsfred. Ballt. Trodde aldrig jag skulle få chansen att se dem men det kommer jag med stor sannolikhet få göra nu i sommar. I och för sig har ju heroiniströsten Layne kastat sprutan och hoppat ner i en kista for good vilket decimerar bandets karisma och knarkarstatus. Jeje, hur som helst ska jag nu få se dem i alla fall.

Well, nu bör jag nog försöka ta tag i införskaffandet av en SPSS-bok. Sen jävlar blir det köra av.

Efterlysning

Sökes: Lärobok för SPSS
Finnes: Två statistiksugna manliga studenter i Västra Götalandsregionen

Problemet med bristen på bokafan hade varit minimal vilken annan vecka som helst. Nu råkar det vara så att personen som sitter på bokresurserna är på påsksemester. Genom lite logik så förstår man rätt snabbt att bokafan måste hittas/stjälas/lånas från annat håll...

Fortsättning följer med stor sannolikhet. Korrelationen mellan variablerna 'SPSS-bok' och 'annat håll' pekar i alla fall på det.

Tihi...

(Ska SPSS användas så måste man tamejtusan börja prata statistikerlingo också)

Tiden går och jag tappar hår

Skönt att mejlkorrespondens går så jäkla snabbt

Jag och kompanjon Chris skickade iväg en synopsis (vad vi ämnar göra) till handledaren i torsdags med förhoppningar om kommentarer såsom: "ja, det där verkar som ett vettigt sätt att styra upp studien" och "vi kan ha en liten get-together på måndag eftermiddag". Men icke. Inte ens ett mejl som sa motsatsen. Well, handledaren har ju tydligen celldelat i helgen så det kan ju vara orsaken.

Vi skickade även ett mejl till en snubbe som har tillgång till en hel del rådata som vi tänkte använda till ovan nämnda studie. Det mejlet skickade vi i går. Inget svar där heller. Detta kan vi i och för sig skylla på påsken ty alla lärare måste ju vara lediga då, medan alla studenter skall studera då. Skönt att det passar så bra i hop så jäkla ofta.

För visso ska inte den här studien, och strategiförslaget som det skall utmynna i, inte vara färdig förrns i juni men ändå. Man vill ju i alla fall komma igång med skiten. Nu kan vi ju tamejtusan inte ens låna böcker på grund av att bibliotekets server ligger nere på obestämd tid. Kukens vrede. Allt går inte smärtfritt.

Jaja. När vi nu kan komma igång med studien som sådan tror jag det kommer att bli mycket intressant. Meningen är att vi ska utarbeta en sorts kommunikationsstrategi för att stärka JMG:s profil gentemot prospektiva sökanden. Kan bli hur kul som helst. Allvarligt. Först ska vi göra en B-uppsats (typ) om hur gymnasieelever och andra potentiella sökanden tänker och gör inför valen till högskola eller universitet. Utifrån den studiens resultat och analys skall vi sedan utarbeta strategin. Denna process blir mest troligt väldigt likt hur det sedan kommer att bli i den riktiga världen - arbetslivet. Analysera situationen och omvärlden för att sedan dra slutsatser och göra konkreta planer för framtida strategiskt kommunikationsarbete.

Jävulskt kul att få göra något som man förhoppningsvis ska jobba med i framtiden. Jävulskt kul att man också tycker att det är jävulskt kul.

Maslows behovstrappa steg 5 - here i come!!

Korrigeringar

Korrigering 1: Toalettpappersbehållare heter mest troligt toalettpappershållare. Fack- och yrkesmän - jag ber så hemskt mycket om ursäkt. My mistake.

Korrigering 2: Dahnnjel, du har helt rätt, jag måste ju hänga ut skitstället istället för att hålla inne med fakta om oegentligheter. Stället har ett namn som påminner om kladdiga fingrar.

Nog om korrigeringar och över till kuriosa
Det finns faktiskt biljardköer som heter Balabushka, trodde det var ett Hollywood-påfund. Köjävlarna kostar skjortan, en kroppsöppning och åtminstone en tredjedel av snittstudentens lån till CSN.

Det finns även en kö som heter Hustler (efter filmen med prefixtillägget The). Kön ser ut som en vanlig hallkö men är egentligen en rätt dyr proffskö. Rätt kul.

Min bättre hälft har lagt märke till något roligt. När spårvagnsnätet börjar byggas om alt. repareras - då jäklar är det vår. Svinbra.

Så har det också hänt

I en av stadens alla krogar har jag blivit nekad i baren. Det har aldrig tidigare hänt eller så har jag varit så berusad att jag inte kommer det. Så var det inte i fredags kan jag säga. På lyset, lite glad under fötterna, salongsberusad - call it what you want - på den nivån var jag.

Bartendern var dock av annan åsikt. Tydligen. Jag fick glatt ta mig ett glas vatten. Mumma. Funderar dock fortfarande på varför detta hände. Min mellansyster som var min partner in crime för kvällen menar i alla fall att jag gick rakt, pratade utan att sluddra och var normalt packad.

• Det kan vara så att bartendern var/är utsänd av iogt-nto för att kontrollera intagningsnivån på vilsna lappländska pojkar..hrm..män...men så konspiratorisk är jag inte.
• Det kan också vara så att han på någon millisekund bedömde mig vara för full och likt en domare i fotboll eller hockey sedan inte kunde ta tillbaka sitt misstag genom kompensationsuppfyllning av ölglasen då jag kastade in handduken och drog hem kort därefter.
• Det kan också vara så att han trodde att jag raggade på vad som är min syster och således tyckte att jag var rätt jävla äcklig för att hon är för ung och på så vis bestraffade mig genom strypning av alkoholtillförseln.
• Det kan nog också vara så att han genom samma slutsats som ovan tyckte att jag borde nyktra till lite ifall jag skulle få till det. (usch vad äckligt det blev nu)
• Det kan också vara så att han under mina tidigare besök på klubben noterat mitt överlägsna alkoholintag och berusningsnivå och kunde således anta att jag var på samma nivå denna gång. Men har en bartender så bra minne? Tveksamt va?!
• Det kan också vara så att man kvällen till ära bara fick köpa och dricka 3 öl, men då måste ju minnet och en samkörning mellan de olika bartendrarna koordineras enligt någon sorts superrutin som jag inte tror existerar.

Well, hur som helst får jag nog aldrig svar på den här frågan förutsatt att jag inte frågar den långhårtige jäveln nästa gång jag går dit. Det förutsätter i och för sig att jag måste gå dit igen och dricka ölen som så vitt jag kommer ihåg smakade skit och jävulskap.

Jaja, det var hursomhelst ganska trevligt fram till det här inträffade och kvällens nota slutade på OFATTBARA 280 kronor sammanlagt. Systembolaginköp inräknat. Sjukt billigt.

Kvällen går till historien som den med mest fylla per krona. Lätt. Jag menar, jag blev ju trots allt stoppad i baren som någon sorts Chrille Pettersson-imitatör.

Hönan eller ägget - Vad var egentligen först?

En sak har upprört, nä, gjort mig småförbannad i rätt många år nu. Höjden på toalettpappersbehållarna (TPB).

Hur fan tänker man när man sätter upp dem på väggen ungefär 75 cm från golvet? Det finns säkert någon sorts regel för det här och byggarbetare, eller de som helt enkelt är TPB-montörer måste således förhålla sig till denna. Detta gör dessa personer oskyldiga i sammanhanget, men de som stiftat lagen/regeln måste vara kvinnor eller helt enkelt imbecilla, icke uteslutet att det kan vara samma sak. Nå.

Så här, jag är snubbe och kissar stående (vilket är en av de största fördelarna med att vara man för övrigt). Jag är också en snubbe som gillar att torka av min kissanordning efter att den fyllt sitt syfte för stunden. Då brukar jag föredra papper. Papper finns vanligtvis i en TPB som är fastsatt på väggen. Dessa brukar jag sikta mot (nej, inte med kisset) för att rycka åt mig en bit papper, och ja, avlägsna fukten. Problemet är dock att dessa jävvla TPB:er nästan alltid är fastsatta, från min ståndpunkt vid kissning, snett bakom mig i knähöjd, eller liknande. Pappersbitarna tas i regel från undersidan av TPB:n vilket gör att höjden på det icke så hållbara papperet är på ungefär 50 cm höjd. Fipplandet är totalt - hålla koll på kissanordning för att inte fukta ner byxor samtidigt som man ska greppa papper som lätt går sönder.

"Män kan inte göra två saker samtidigt."
...säger säkert kvinnor i kör och skrattar sedan med en hand på magen.

TPB:na är såvitt jag förstår alltså placerade så att en sittande toalettgäst skall kunna roffa åt sig papper på ett smidigt och lätt sätt. Jag är 183 cm lång. Mina armar är på ungefär 100 cm höjd när jag står upp och de hänger utefter sidan på min kropp. Ni förstår problemet. En stående (moi + majoriteten av alla män) är alltså inte tilltänkta för denna sorts aktivitet. Detta leder ju naturligtvis till att man (säkert många män som är med på resonemanget om de nu inte vågar erkänna) helt enkelt hoppar över fuktavlägsningsproceduren och kör ett lätt spastiskt ryck istället. Fresh. Eller inte.

"Kisschock - män torkar inte snasen efter toabesök"
...skulle kunna vara en löpsedel på någon kvällsblaska i Sverige. Det är säkert så här på många håll i landet. Många kvinnor tycker säkert att detta är äckligt och föreslår således direkt en sittande kisställning - läs parentesen i stycke tre igen.

Enligt mina beräkningar skulle dessa problem kunna lösas genom att placera TPB:er ungefär 40-50 cm högre upp på väggarna vilket skulle underlätta för oss stående män avsevärt. Detta skulle inte heller göra proceduren för sittkissare desto svårare, man når rätt högt sittande på en toastol. För att sno begrepp från en viss Grunig; en win-win situation uppstår.

Hönan - alla män är äckliga och torkar inte snasen efter toabesök
Ägget - TPB:s placering omöjliggör snastork efter toabesök

Smo.kie

Jag var alltså på en konsert i fredags. Den första jag besökte i götlabårg. Hmm, tamejfan den första icke-festival-konsert jag varit på någonsin. Bara det är ju rätt patetiskt. Well, de som intog scenen efter det usla förbandet var alltså Smo.kie.
(Ni märker kanske att jag lite snyggt lägger in en punkt mitt i bandets namn. Det är för att jag inte vill sammankopplas med ett band som skrivit och spelat in sådana jävvla skitlåtar. Nog om det.)

När jag först anländer till konserthuset med min yngre syster (som var den som fick mig att gå dit överhuvudtaget då hon fick biljetterna i 16-årspresent) undrade jag om jag kommit rätt. Folket hade på sig kostymer och dräkter. Jag väntade mig skinnvästar och träskor. Är det inte bara raggare och "böss" som lyssnar på Smo.kie? Tydligen inte, den större delen av publiken var helt jäkla vanliga medelklassnissar och nissor som diggar den här typen av evenemang. När jag väl kommit in i lokalen såg jag någon skinnväst men var ändå tvungen att fråga biljettnissen om jag var rätt. Det var jag. Sköne, snart får jag sätta mig ner och bli av med den här konserten.

När jag och syter väl kommit i stol nummer 1003 och 1004 blickade jag ut över publikhavet..hrm ca. 1200 iaf...och tyckte mig se ett visst religiöst skimmer över alla. Var detta egentligen något sorts väckelsemöte för Pingstky.rkan eller Sc.ientologerna? Hade fan kunnat vara det. Men icke. Alla verkade hur som helst glada och belåtna över att vara i just den här lokalen just den här dagen, dem hade inte gått fel.

Förbandet kliver på och en handfull människor blir lätt galna. Vansinne. Låtarna dem spelade och det bandet utsöndrade från scenen var knappast energi, lycka eller underhållning. Dem var tamejfan det sämsta man kan tänka sig. Dåliga låtar och ingen underhållning alls. Worthless piece of shit, typ.

Nåväl, efter en 30 minuters öl och kiss-paus (för de som förfriskat sig innan skiten började) klev gubbarna från Smo.kie på scenen.
.
.
.
.
.
.
.
.
Hur fan ser dem ut egentligen?
Det här kan ju verka elitistiskt men dem såg förjävliga ut. Basliraren såg ut som en korpulent Rudi Völler iklädd en lila-skimrande skjorta som han mycket väl kan ha snott på Pajalamarknad i det där finska ståndet from hell.

Keyboardisten såg ut som basspelaren i The Jam - fast inte på långa vägar lika snygg i sin hockeyfrilla. Dessutom var denna frisyrvariant långt mycket högre och längre i nacken - helt fel 2006. Helt fel på den här sidan 1983 förresten.

Sångaren och leadguitaristen verkade tro att bara de håller på tillräckligt länge med musiken blir de lika unga och odödliga som slagdängan om den där förbannade grannflickan. Icke.

Huvvaligen säger jag bara.

TROTS det här, och jag säger TROTS med mycket stora bokstäver hade jag trevligt i ca. 2 timmar Smo.kie-terror. Vafalls?! Hur kan det komma sig?
Jo. Mina förväntningar på det här var ungefär lika höga som den gången då visdomständerna skulle ut. Jag menar, det kan inte bli bra med ett föråldrat skitband som spelar skitlåtar OCH som, det sedan visar sig, dessutom ser ut som skit. Men visst fan kan det bli helt ok. Dem här gubbarna ber liksom om ursäkt för att de spelar låtar från den nya skivan - det brukar väl annars vara så att det är det man gör på en turné?! Dem skämtar också om sin tunnhårighet. Dessa grå gubbar vet vad dem gör, för vilka och vad som förväntas. Och detta, mina bloggarvänner, det gör dem jävligt bra. Den spelningen jag var på var nummer 30 för året för bandet med S:et. När året räknas ut har dem plöjt igenom 160 stycken. En spelning varannan dag med andra ord. Tro fan att dem har rutin på vad publiker vill ha och när dem vill ha det. Bandet roade oss med mellansnack och några onakna finurligheter, de kirrade allsång och hade en sorts ljusshow. Vad mer önskar sig herr Medel och fru Svensk? Inte så jäkla mycket antar jag.

Summa summarum, Smo.kie gör det absolut bästa med det material dem har - och dem är mycket medvetna om just detta faktum. Ödmjukhet nämndes i GP-recensionen dagen efter och jag håller med. Ödmjukhet är något som premieras av mig i tider av bling-bling och skit.

Trots, nu med små bokstäver, detta kommer jag aldrig att bli något större Smo.kie-fan. Mest för att deras låtar suger getballe men även för att...för att........för....hmm....det är väl inte så jävvla ball och fresh helt enkelt. Well.

Förresten, jag glömde nämna damen i 45-50 års ålder snett nedanför oss som visst kommit fel. Hon måste trott att året var 1968 och Beatles var i stan. Headbangande publiker är väl något man lyckas se då och då, men det är väl rätt ute för tillfället. Denna dam däremot. Det hon gjorde med huvudet har man inte gjort sedan "bitar" "diggades" och brännvin gjordes på maskrosor. Hon headbangade med huvudet från sida till sida. Förstår ni hur kul jag hade åt det. Hoja. Maken till vansinnig dam har jag aldrig sett tidigare och jag hoppas att ni, kära läsare, får se något liknande en vacker dag. Troligtvis måste ni dock bege er till en Smo.kie-konsert eller liknande.

Skrivkrampschock

Nu har jag fan skrivit trå semilånga inlägg som jag bara deletat. Orkar helt enkelt inte skriva. Inspirationsbrist. Benet.

Axelsson

Axelsson den kämpande hockeykrigaren från Kungälv, han slipper nog omvärldsanalyser...

Axelsson den begåvade skrinnaren från Kungälv, han slipper nog det mesta som inte har med hockey att göra...

Axelsson den snygge alfa-hannen från Kungälv, han slipper nog bekymra sig om huruvida han har råd att köpa Kungörnens pasta eller är tvungen att bege sig till affärer som kränger Axfoods EMV-dito...

Axelsson - mannen man borde vart kompis med
Axelsson - mannen man borde vart
Axelsson - mannen

Lättnad

Vars fan ska man börja, kanske med att mina siarkonster lyckades till 50 %. PJ gjorde ju 2-1 målet i semin och neutraliserade väl Jagr lite grann i alla fall. Nog om semin, det är ju gamla nyheter.

Finalmatchen var enligt mitt tycke rätt tråkig. Trots att det var så jämt målmässigt infann sig inte den riktiga nerven. Jag var inte riktigt nervös någon gång faktiskt, inte ens de sista 90 sekundrarna, trot eller ej. Brist på nervösa svettningar kan i och för sig bero på en sorts förkylning som är i antågande.

Hur som helst, vi ska vara glada att vi överhuvudtaget gjorde något mål, de två första målen var tamejfan ren tur. Vi fick ju inga riktiga skott på mål eller lägen heller. Lidas mål går i och för sig inte att prata bort men med bara det målet hade det varit 2-1 till lillebror och en total tragedi och (åtminstone) en veckolång depression. Lyckligtvis blev det inte så och rättvisa skipades återigen - det är alltid så när vi slår dessa knivbärande "rakka-bakka-dakka" från öst.

Det som känns så jäkla speciellt är att slå just lillebror. Det är så jäkla gött att se vuxna finska män sitta på läktaren och gråta rakt ut. Detta gör dem enligt sägen inte ens när de blir fäder för första gången eller när någon närstående dör, de botar alltid sånt med brännvin och en gammal hederlig knivfajt. Jag vet dock inte om jag vågar kalla mina känslor gentemot finland för hat. Det är väl starkt - men ändå inte. Det är inte så att jag skulle vilja starta krig och utrota dem.

Z Baumann skulle säga; utan "de" finns inte "vi".

Jag har funderat på var alla dessa hatliknande känslor började, det kan vara så som J Tornberg pratade om i studion, att det närheten till suomi som gör det. Men bara närheten till suomi gör inte hela fisken, i så fall skulle ju Norge också vara föremål för denna känsla och dit är det ju faktiskt än närmare (15 mil mot ca. 30) från Kiruna. Det kan vara den där zigenartjejen som någon gång i mitten på 80-talet spottade mig i ansiktet, till synes helt utan anledning (vilket det med stor sannolikhet inte var). Det kan också bero på alla skrönor om svenskhatande finnar som florerar i svea rikes nordligaste stad; finnar som bor i sverige i typ 40 år utan att kunna ett ord på svenska, finnar som jobbar i sverige åker till finland i en svenskregistrerad bil under hockey-vm och inte får parkera på bästa kompisens gård osv osv. Svaret har jag faktiskt inte så här på rak arm, det måste nästan bero på en sorts naturlag - det bara ÄR så - i alla fall om man som jag är uppvuxen i nordligaste norden. Människor här i söder verkar inte riktigt förstå det här, vilket på sitt sätt är lite småtråkigt. I och för sig så spelar inte heller det någon roll nu när vi vann mot lejonen och snuvade dem på guldet.

Hade vi torskat hade jag inte kunnat glädja mig med resten av alla medaljer vi tog. OS hade varit helt menlöst. Nu är det inte så, nu är jag glad, nej, nu är jag skadeglad - några resor bättre!

Sve vs. Tje

Jag sticker ut min skäggiga haka och tippar helt sonika 4 - 1 till Sverige...

PJ Axelsson gör det matchavgörande 2-1 målet och neutraliserar Jagr så att Mr. Mullet liknar en pojklagsspelare.

Mina tornedalska siarkonster avslutas härmed.

Valet mellan att lägga eller ligga

Vad höll tre kronor på med mot Slovakien? Tjaa om jag ska försöka bena ut det här så finns det väl två sidor av 3-kronorsmyntet.

Någon mailskribent (uppläst av Mr. Rippe i live-TV) antydde att hockeylaget bara "tog rygg" som en skidåkare. Det kan verka förkastligt att i sportsammanhang inte syssla med det som är själva grunden i sporten - att tävla för att vinna eller försvinna.

3-kr kanske har någon sorts tanke om att förlora för att sedan vinna, vilket kan vara helt rätt eller helt jäkla fel. Det får man ju se senare ikväll. Det underliga i hela den här B-Å.G soppan är väl att han sa det alla tänkt och förmodligen innerst inne velat. Han sa det i en TV-intervju. Självklart är det värdelöst om man ska se på det som PR-nisse. Men hur hade medieraset låtit utifall han rapat ur sig en klyscha som vanligt - "vi tar en match i taget, bollen är rund och allt kan hända" - och laget spelat precis lika energilöst som de gjorde igår? Det kan jag ju förstås inte svara på helt och korrekt men jag antar iaf att raset varit lägre och mindre smärtsamt för 3-kr och BÅG.

Nåväl, om nu BÅG råkar leda laget till att vinna OS-guld så kommer han personligen höjas till skyarna och kallas geni och internationell pga alla läxor han lärt sig i den långa och hårda coachskola som den Schweiziska ligan ändå är...hmm. Torskar 3-kr mot Schweiz så får han sparken och stämpeln som den sämst medietränade tränaren någonsin för att han sa sanningen.

Summa summarum.
Jag anser att BÅG gjorde rätt som påpekade det faktum att en förlust skulle leda till match mot Schweiz i kvarten. Det är ju helt jävla korrekt, sant och ändå det alla ändå tänkte. BÅG skulle i och för sig personligen tjänat mer på en sorts "spara-energi" linje istället för "torska-för-att-vinna" linje i sina uttalanden. Det jag har svårt att förstå är hur spelarna kunde spela så håglöst och sedan kunna hålla masken i intervjuerna efteråt och mena att dem "gjorde en bra match" och att de "självklart måste höja spelet till kvarten". Spelarna verkar således vara mer medietränade än BÅG är vilket iofs är förståeligt. Lirarna la sig till viss del men sa att de inte gjorde det. BÅG fällde några kommentarer som man kunde tolka till en betydelse som antydde att en läggning inte skulle vara så dåligt. Hade bara alla hållt masken, spelat av matchen och på bästa skådismanér menat att de gjorde så gott de kunnat så hade allt varit hur lugnt som helst och Mr Rippe hade kunnat sitta i studio-fåtöljen och bara fånle som vanligt.
Spelarna la sig säkerligen på hotellrummen och tog det soft igår kväll medan BÅG fick ligga med arslet i vädret medan en och annan Aftonblad- och Expresskuk fick passera hans tarmsystem. Snacka om att vinna eller förlora. BÅG kunde inte "talk the talk" men han får sannerligen "walk the walk".

Damkronor

Svår gåshud igår eftermiddag när damkronorna lyckades straffa USA:s dito. Så jäkla gött var det! Skönt att damernas hockey också börjar få ordentliga kommentatorer och rejäl kritik när det behövs (Niklas Wikegård t.ex.). Det är viktigt för dem som lirar och för sporten som sådan, det blir mer professionellt.

Naturligtvis förstör ju Aftonbladet mycket genom att ge alla tjejer 5+ i någon sorts "bedömning". Det är ju precis det här som förstör allt. "duktiga, söta och fina tjejer...". Fuck that. Det tjänar ingen på. Alla tjejer var inte 5+ igår. Många var säkert det, men tamejfan inte alla.
Hur ofta ser man t.ex. att alla snubbar i ett lag får 5+ efter en hockeymatch? Hur ofta ser man en skivrecensent ge alla skivor av en viss artist 5+? Troligtvis aldrig. Det är inte professionellt bedömningsarbete ju!

Nä, hoppas att Wikegård och Tornberg fortsätter på den inslagna vägen och kommenterar sporten utefter dess förutsättningar och regler. Gnället om att "damerna inte får tackla" som, i alla fall jag hör alltför ofta på en viss biljardklubb och i andra sammanhang, hör inte hemma i etern eller i pappersformat. Vi har kommit längre i samhället och i sportens värld. Det verkar i alla fall som det när t o m Wikegård klarar att hålla sig från kvinnoförnedring.

- - - -
Längsta inlägget hittills, blir bättre och bättre på det här med bloggandet...