Lättnad

Vars fan ska man börja, kanske med att mina siarkonster lyckades till 50 %. PJ gjorde ju 2-1 målet i semin och neutraliserade väl Jagr lite grann i alla fall. Nog om semin, det är ju gamla nyheter.

Finalmatchen var enligt mitt tycke rätt tråkig. Trots att det var så jämt målmässigt infann sig inte den riktiga nerven. Jag var inte riktigt nervös någon gång faktiskt, inte ens de sista 90 sekundrarna, trot eller ej. Brist på nervösa svettningar kan i och för sig bero på en sorts förkylning som är i antågande.

Hur som helst, vi ska vara glada att vi överhuvudtaget gjorde något mål, de två första målen var tamejfan ren tur. Vi fick ju inga riktiga skott på mål eller lägen heller. Lidas mål går i och för sig inte att prata bort men med bara det målet hade det varit 2-1 till lillebror och en total tragedi och (åtminstone) en veckolång depression. Lyckligtvis blev det inte så och rättvisa skipades återigen - det är alltid så när vi slår dessa knivbärande "rakka-bakka-dakka" från öst.

Det som känns så jäkla speciellt är att slå just lillebror. Det är så jäkla gött att se vuxna finska män sitta på läktaren och gråta rakt ut. Detta gör dem enligt sägen inte ens när de blir fäder för första gången eller när någon närstående dör, de botar alltid sånt med brännvin och en gammal hederlig knivfajt. Jag vet dock inte om jag vågar kalla mina känslor gentemot finland för hat. Det är väl starkt - men ändå inte. Det är inte så att jag skulle vilja starta krig och utrota dem.

Z Baumann skulle säga; utan "de" finns inte "vi".

Jag har funderat på var alla dessa hatliknande känslor började, det kan vara så som J Tornberg pratade om i studion, att det närheten till suomi som gör det. Men bara närheten till suomi gör inte hela fisken, i så fall skulle ju Norge också vara föremål för denna känsla och dit är det ju faktiskt än närmare (15 mil mot ca. 30) från Kiruna. Det kan vara den där zigenartjejen som någon gång i mitten på 80-talet spottade mig i ansiktet, till synes helt utan anledning (vilket det med stor sannolikhet inte var). Det kan också bero på alla skrönor om svenskhatande finnar som florerar i svea rikes nordligaste stad; finnar som bor i sverige i typ 40 år utan att kunna ett ord på svenska, finnar som jobbar i sverige åker till finland i en svenskregistrerad bil under hockey-vm och inte får parkera på bästa kompisens gård osv osv. Svaret har jag faktiskt inte så här på rak arm, det måste nästan bero på en sorts naturlag - det bara ÄR så - i alla fall om man som jag är uppvuxen i nordligaste norden. Människor här i söder verkar inte riktigt förstå det här, vilket på sitt sätt är lite småtråkigt. I och för sig så spelar inte heller det någon roll nu när vi vann mot lejonen och snuvade dem på guldet.

Hade vi torskat hade jag inte kunnat glädja mig med resten av alla medaljer vi tog. OS hade varit helt menlöst. Nu är det inte så, nu är jag glad, nej, nu är jag skadeglad - några resor bättre!