Maskerade musikanter

Daft Punk, Slipknot och till viss del även Gorillaz (det finska schlagerbandet tar jag dock inte med i den här uppräkningen) är ett antal maskerade band. Så vitt jag vet har aldrig Daft Punk framträtt omaskerade och likaså Slipknot. Gorillaz hade så vitt jag vet för avsikt att aldrig visa sig på annat sätt än som animerade varelser i musikvideorna.

Why? Eller, Why not?!

Jag är inte riktigt säker på den riktiga orsaken till mitt gillande av "maskerade" artister och band. Egentligen är det inte banden och deras musik som jag intresserar mig för nu, utan just maskeringsfenomenet. Tankarna har vuxit fram under de senaste dagarna, med start i en skoluppgift (med Daft Punk i bakgrunden) och som sedan kulminerade i och med The Knife´s livekonsert på Musikbyråns jubileum. Knivarna hade på sig jävligt balla masker.

En anledning kan vara att banden i och med valet att INTE outa sina fejs är mer ärliga och äkta än andra outade artister och band. Jag hoppas att valet grundas på någon sorts tanke om att det är musiken som ska tala och inte utseendet på pajasarna bakom instrumenten och mikrofonerna. Det är nog den teorin som gör att jag tilltalas av maskeringen. Att det skulle bero på någon form av politiskt statement. En annan teori är förstås att maskeringen är ett ytterst beräknat val av något ärkesvin i skivbolagstoppen för att deras version av bomullsplockare ska sticka ut ur mängden och på så vis dra in mer cash än icke-maskerade. I ärlighetens namn låter nog det som det mest rimliga i sammanhanget. Allt måste ju förstås mynna ut i just cash och bling.

Men förstå vad soft för de maskerade banden som trots hyffsade framgångar world-wide kan gå på gator och torg utan att få ett gäng fjortonåriga ungjävlar löpandes och skrikandes efter sig. De maskerade kan tjacka en latte och tjöta bäst dom vill utan att bli igenkända. De kan säkerligen pissa på allmän plats och kladda på garderobiärer utan att det för den skull måste bli helsidor på tabloiderna. De kan säkert snorta koks från allmänna toaletters äckliga lock utan att någon hobbypaparazzi dyrkar upp dörren och tar några tokpixliga bilder med sin Sony Ericsson K700i med 1,2 megapixel kamera för att sedan skicka till 71717. Kort sagt, de maskerade får i min drömvärld det bästa ur två världar. Anonymitet när de vill vara sig själva för en stund och celebritet när de kliver upp på scenen. De är så att säga det där lilla garagebandet som repar och repar och repar - för att det är så förbannat kul att spela Creedencecovers och dricka punkbärs med polarna. Skapandet och musicerandet är målet i sig självt.

I min drömvärld hade alla musiker varit maskerade. Eller rättare sagt, i min drömvärld hade musiker och andra celebriteter inte behövt bekymra sig om sitt privatliv för i den världen hade man inte hängt upp sig på vilka förbannade kläder Lena Ph hade på sig vid sitt senaste uppträdande. Man hade heller inte ens betalat kattbajs för Robinsonvinnarens åsikt om fotbolls-VM eller Valet. I mitt (för de allra flesta sjuka) utopia hade inte sånt här uppfyllt något nyhetsvärdekriterium. I mitt utopia drar Slipknot grabbarna/tjejerna på sig sina kukmasker när de på lördagen äntrar scenen och på måndagen drar de på sig blåstället för att montera backspeglar på MACK-lastbilar. Daft Punk medlemmarna hoppar i rymddräkter eller dylikt på giggen men till vardags hoppar de på cykeln för att dela ut post till Svenne Banan och Joe Schmo.

I min värld är det förbannat stor skillnad på hobby och yrke, det ena skall icke beblandas med det andra.